Morgon humör hos oss...

... puuuust säger jag...

Jag är känd för att ha dåligt morgonhumör, det var katastrof hemma i Ekenäs då fröken Mia skulle till skolan...

Nu är jag "vuxen" och stiger upp tidigt, och mornar mej i soffan med si så där 3 muggar kaffe förrän de andra stiger upp. Allt är frid o fröjd då resten av herrskapet skall väckas...

MEN... då man får liv i den yngre herren är friden slut.

Han är en kopia av mej på morgonen, ögonen är ilskna, säger man nåt så är det som en katt skulle fräsa till svar, allt är dååååligt....

Jag måste ha tålamod varenda en morgon för att inte bli arg, och det krävs massor av mej och räknar flere gånger till tio förrän han går till bussen.
Idag var det just en sådan morgon, och han hade tur att han hann till bussen.

Det är ingen idé att få som råd att väck honom tidigare, för det är precis likadant.

• Jo, han lägger sig i tid på kvällarna
• Ja, vi alla trippar på tå för att HAN ska komma så lätt undan som möjligt...
• Mmmm, vi gör allt, men ändå är mornar inte hans sak.

Han blir också vuxen, och jag vet att han kommer att få göra precis likadant som jag...
De andra två herrarna, by the way, de kan stiga upp 15 min före de ska iväg, och är på gott humör...

Så vi har en familj med 50 % soligt humör här på mornarna...

Nu pustar jag lite ut, och så far jag iväg med ett soligt humör till jobb!

Kramar!

Pepparkakor

God morgon! Vi bakade pepparkakor igår med yngre herren, och det for lite över med vårt dekoreras... Men roligt hade vi, och vi fortsätter säkert igen...
Observera Jokerit grisen som Oscar gjorde åt pappa...

Kramar!

Lilla jul med sönerna!

Första gången firar vi lilla jul utan pappa Stigu, men vi har det bra o mysigt.

I måndag kommer Stigu hem, så misstänker det blir lite lilla jul igen...

Nu ska jag umgås med sönerna på deras villkor och bara vara och njuta.
Vi hade tänkt baka pepparkakor idag, men vi bestämde oss för pulkka backen istället. Imorgon doftar här sedan pepparkakor.
Var snälla, för nu har just lilla jultomten besökt oss, så dom är på vandring!!! Kramar!

Lite lilla jul o lite ljus

Har just slutat med att pynta för lilla jul, och märkte IGEN en gång hur överenergisk jag blir då jag får sorgliga nyheter.

Det är typ alltid likadant, jag går på högvarv o kan inte varva ner alls.

Men nu är det riktigt mysigt här, och tände också ljus för dem jag saknar som mest just nu. Min kära mamma, min kära farmor och så min fd. arbetskamrat Mika.

Efter en länk med hunden fick jag igen "frid" och nu är det snart dags för bädden. Mitt huvud är tomt just nu pga. allt, och tänker bara låta huvudet få vila.
Märkte idag hur mycket en kram kan betyda, så kära läsare, kramas mera!

Kram, jag!

R.I.P Mika

Igår lycklig o glad, och just nu jätteledsen...
Snabbt ändrar det, men det är ju livet.
En härlig, härlig f.d arbetskamrat har lämnat denna värld, och tänker bara ägna tankar åt honom o hans familj idag, utan några värre skriverier.

Vi jobbade ihop i många år, och han var alltid så positiv o humoristisk. En härlig människa som absolut inte borde ha fått fara iväg ännu.
Jag har förlorat tidigare en arbetskompis, från samma jobb, som jag också saknade länge och känslan bara är så hemsk!
Man är ändå som en familj på arbetsplatsen, så då nån dör känns det hemskt.
Jag ägnar denna bild till två av mina arbetskompisar som nu finns där "ovan molnen".

R.I.P J
R.I.P M

Kramar, Mia

Att kunna vara lycklig o glad

God afton!
Jag är just nu så glad, lycklig och skulle vilja krama om hela världen!
Sådant som man hoppas på i en längre tid har äntligen skett, och kan bara säga att YEAH!

Jag tycker själv det är en härlig känsla att dela med sig då man är lycklig o glad, och oftast hoppas jag att det "smittar av sig".

Vissa människor är ändå så där halvt negativa hela tiden, och dem ska man sig då inte bry sig om. Det är de som alltid önskar att allt ska vara skit hela tiden och går o "jamar" om sitt vanliga skit...  

Men vet ni vad gott folk, såna människor kan för mej vara negativa och fortsätta så, för jag märkte att det är IGEN en gång de där små sakerna som får en att vara glad, och då måste man ju få vara det också!

Nu ska jag ta dammsugaren fram för dammsugningen sker alltid så lätt då man är på gott humör.

Ha allihopa en trevlig kväll!
Kramisar!

Varför kräver man så mycket av barnen då....

...vuxna sedan kan beté sig på så många konstiga sätt??? Vi kräver av barnen allt möjligt, och sedan är vi vuxna de värsta "skitarna" ofta...

Jag har många gånger tänkt på det, att vad är sanningen då det berättas nåt om t.ex ditt barn, av dagistanter, lärare, bekanta osv.

ÄR det den sanningen DE berättar eller är det det DE TROR sig veta? För ofta då man ifrågasätter saker, så verkar det ibland gå upp ett ljus för dem också...

Man är nog ofta snabb att bedömma men sen då det kommer till kritan så VAR det kanske inte sååå farligt eller så.

Alltså, jag har en son som är full av energi. Han har svårt att sitta stilla, kan bli grymt arg snabbt, gör o säger före han tänker osv. Han är han... Har alltid försökt förklara för människor som har med honom att göra hur han fungerar osv. Ibland har jag talat till döva öron och ibland har man haft turen att ha en förståelsefull vuxen som faktiskt bryr sig.

Idag hände det en sak utanför skolan som en vuxen tror sig veta, och 4 barn säger precis annat... Inte kan jag ju då bedömma honom heller, för tyvärr så litar jag inte alltid på vad vuxna säger.

Varför måste det gå till det att vuxna ska överdriva saker??? Okej, erkänner att jag är glad då folk berättar om min son gjort nåt, men kom fan inte o överdriva saken sedan heller.

Idag bestämde jag mej för att inte tro den vuxna, utan tro på spontana barn. Och kan säga att jag känner mej stolt! Min son (och förstås min andra son) gör mej stolt! Jag är stolt att vara mamma till dem, och det är nåt som INGEN VUXEN kan ta ifrån mej!

Kramar, kramar varma kramar!

WOW!

Vet inte om jag är på nåt sätt en intressant person eller så, men jag blev jätteglad då jag såg att så många läser min blogg... Vem alla ni är vet jag inte, men jätteroligt att ni följer!
Tackar o niger djupt!
Kram!

Maria alias Mia alias Gloskärs Maja 28-38 Del 2

... Nåjaa... funderar lite på mina skriverier, varför jag skriver om det som varit, men på nåt sätt känns det skönt...

Ja, jag har blivit mamma och allt var väl som det skulle. En sak som hände i januari 2002 kommer jag i alla fall aldrig i mitt liv glömma.

René hade feber, och jag funderade att snart ska jag ge medicin åt honom. Han hade feber första gången och man var ganska osäker med allt.
Jag var ensam hemma just då, o tänkte att jag far på wc, o sedan blir det medicinering...
Då jag kom ut från wc så låg René bara o dräglade och krampade o ögonen for runt...
Visste ju inte vad det var så jag tog upp honom från sängen o vände honom hit o dit, för jag trodde han hade nåt i halsen. Ringde 112 och där fick jag hjälp, de var troligtvis feberkramp, men ambulansen är på väg ändå.
Vi for iväg till hälsocentralen och vidare till Jorv.
Gjordes många undersökningar för att utesluta epilepsi osv.
Efter den sjukhusresan kändes som om René skulle ha blivit född på nytt. Vet inte varför jag fick en sån känsla, men jag trodde att jag höll på o förlora honom. 
Det tog jättehårt på mej detta, och jag var ju dessutom gravid vid detta skede igen.

2002 föddes vår andra pojke, Oscar, och denna förlossning gick helt som det ska... Inga akuta snitt denna gång.
Allt var frid o fröjd i vårt liv, trodde vi...

På sommaren konstaterade läkaren att jag hade "synnytyksen jälkeinen masennus" för jag stressade bara o kunde inte njuta av nåt, sov dåligt och var allmänt som en hök hela tiden. Fick medicin och allt började ljusna. En god vän sade åt mej att far jag inte själv o söka hjälp så för hon mej o söka hjälp så det märktes nog utåt också att jag var slut.
Var nog stressad under den andra graviditeten för 2001 föddes en pojke i släkten, och han dog några veckor efter födseln, så det tog mej hårt då jag själv var gravid. Ville inte godkänna sådant just då, och det var helt en grym tid för hela släkten. Sorgen fanns med ganska länge.

Men slutet gott allting gott. Vi hade två friska pojkar och allt bra.
Familjelivet fortsatte och jag for tillbaka på jobb 2004. Gossarna började dagis och vi levde ett ganska normalt liv, en tid...

Min mamma blev dålig och hon blev opererad för en elakartad tumör i hjärnan.
Hon klarade operationen bra, och slapp hem, och vi trodde att hon klarade det. Tyvärr så ville inte tumören det vi ville, och hon blev jättesjuk, och det fanns inga hopp för att hon skulle vinna kampen.
Hon kämpade en tid, och den 26.9.2005 drog hon sitt sista andetag. Jag hann nästan till henne, men inte riktigt. Jag satte vid hennes sida, och hon var varm då ännu. Sorgen kom till mitt liv som aldrig förr, och jag var med om den värsta tid hittils i mitt liv. Därför har jag också skrivit dikter om min mamma o hennes kamp. (Finns här i bloggen dom med)
 Ännu är saknaden jättestor, för jag sku så behöva henne ännu. Jag var inte redo att bli utan mamma o pojkarna hade knappt lära känna sin mormor ordentligt. Min pappa är gudskelov i vårt liv, och älskar honom av hela mitt hjärta.

Livet går vidare fast man inte tror det, och sakta o säkert började allt bli normalt igen.
Förlorade min kära farmor 2009 så sorgen var en stund borta, tills den kom som en blixt från klar himmel. Min farmor bara dog i sitt eget hem, troligtvis aortan, och hon föll bara ned o dog. Till henne hann jag då aldrig, men kistläggningen var det sista mötet, och det gav mej frid.

Tänker sluta o skriva om det förflutna här, men kan återkomma i blogginlägg om det ibland, då det känns så.

Tackar er alla som läst detta, det här har varit terapi för mej, för märkte då jag skrev vilka saker faktiskt satt spår i mitt liv.

Jag är nog helt nöjd att allt är som det är nu, men skulle jag inte ha haft mina nära och mina kära vänner skulle livet se helt annat ut idag. Jag tackar dem, för att de faktiskt ställt upp då jag förtjänat det minst.
TACK!
Kramar, Gloskärs-Maja

Maria alias Mia alias Gloskärs Maja 28-38

:o) Ha, det närmar sig slutet av denna historia, men livet fortsätter...

Året är nu 1999 och livet är härligt här på landet... Nåt konstigt händer med mej, men tänker att det säkert inte nåt allvarligt.
Några dagar för midsommaren tar jag för säkerhets skull ett graviditets test, och det visade positivt.

Hade haft många tankar om att jag inte skulle få några egna barn, jag som nu alltid varit barnkär. Jag blev jättelycklig då testet visade positivt, men tänkte att glädjen får komma sedan senare då allt är konstaterat bra av proffesionella människor.

Midsommaren 1999 firades med vichy, och höll ganska låg profil att det faktiskt VAR BARA vichy... Några funderade nog lite, varför jag aldrig blev den där skrattande o mer pratglada Mia, men jag sade att ingen aning...

Allt gick bra, under graviditeten och väntade o längtade efter vår lilla baby.

Året är nu 2000 o vi lever i mars...
Gick över tiden, och i slutet av graviditeten började jag må dåligt, och babyn växte inte så bra. Sprang på kontroller, kontroller o åter kontroller. En dag tog de in mej på Jorv för mitt blodtryck var så sky högt, och de satte igång förlossningen.
Inget extra hände, o gick i korridorerna på Jorv o tänkte att om det här kallas värkar så kan jag nog föda fast imorgon på nytt...
Hade själv en känsla att allt är inte bra nu, och sade det till personalen. Jag blev flyttad till ett övervaknings rum, och de satte en massa slangar o trådar fast i både mej o babyn.
De bad mej att försöka sova lite, och de sade att de har full kontroll över mej o babyn, så slumrade in en stund.
Vaknade av att lamporna tändes och in i mitt rum kom säkert 5 från personalen och en av dem sade jättehögt att "kyykkyyn"... Jag visste inte vad de menade, men förstod att jag måste NU ändra ställning.
Nu var allt inte bra mera, och babyns hjärtljud var mycket dåliga.
Blev förd med ilfart till operationsrummet, för babyn måste ut nu! Gissa mina tankar då jag fördes iväg... Tänkte att det här var det här då...

Stigu hade fått samtal och han var på kommande, men han fick vänta i ett väntrum.
Jag var rädd, skulle vi förlora någon som man burit på i 9 månader?
Sköterskorna tröstade och sade att allt blir bra, men det tror man ju inte på i den där situationen.

Kan ni tänka vilken glädje man kände då ett babyskrik hördes, och sköterskorna sade att "reipas poika vauva"... Och allt var bra med honom. Man upplevde nog både sorg, skräck, glädje och kärlek under några minuter. Kommer ihåg hur jag tänkte på ett ordspråk: "Se mikä ei tapa vahvistaa..." Och det är så sant.

Jag o Stigu blev mamma o pappa på ett skrämmande sätt, men det har lärt oss att vara ödmjuka och tacksamma för det vi har.
Nu tar jag en paus o forsätter senare.
Kramar!

Maria alias Mia 20-30 år

Huppsan... De här åren hände det ganska mycket så det är väl bra att jag delar detta också in i 2 eller 3 delar, va?

20-25 år

Jobbade, festade o jobbade... Jag är nu ca 23 och livet leker nog ännu lite. Men vettet börjar komma och spenderar mycket tid med vänner UTAN att festa också. Märker att det finaste vi har är familj och GODA vänner, som man kan lita på i vått o i torrt.
Jobbet betydde ganska mycket, och märkte att om man vill ha nåt så måste man också jobba för nåt.
De som gjorde mej illa tidigare finns inte längre i mitt liv, och jag har fått nya vänner, men är de sedan RIKTIGA vänner??? Det återstår att se...
Facit på hand NU, år 2010 säger att njae... inte kanske ändå riktiga vänner, men trevliga prickar som ännu finns med på nåt sätt. Jag har haft turen att ha några vänner sedan jag själv var ca. 5 år och de finns med ännu. Härliga människor!

På jobbet började de pratas om att hela företaget skall flytta, och det sätter eld i alla inblandade.

Jag själv var förtroendeman så jag fick ta emot bomben före alla andra. Jo, flytten skall ske, till Kyrkslätt...

Min reaktion var ganska lugn, och jag tror jag såg en chans att på nåt sätt se annat än Ekenäs, och tänkte att trivs jag så flyttar jag bort.

Jag pendlade ett år, och sedan år 1997 flyttade jag till Kyrkslätt och lämnade mitt gamla jag i Ekenäs, och många sk. vänner glömde mej, och jag dom ganska snabbt. Nu är det dags för att lilla Gloskärs-Maja att klara sig själv, ensam i en ny atmosfär...

Jag vet, att den här periorden fann jag mitt riktiga jag, äntligen!!!

25-27 år

:o)
Fann mej själv? ABSOLUT!
Magrade 17 kg? JOOOO!
(... men de 17 kg kom nog tillbaka sedan senare...)

Trivs att vara "bara jag". Blev bekant med många Kyrkslätt bor, som hjälpte mej komma igång med ett liv i min nya hemkommun. Vänliga själar, som bara ville att jag sku trivas.

Var ändå första tiden "hem" till Ekenäs, men sedan började jag mer o mer bli kvar i Kyrkslätt.

Mina arbetskompisar var helt härliga, och tog väl hand om mej.
Kommer ihåg första tiden då jag bodde i Kyrkslätt var jag ut o gå, jag gick till Överby, FBK huset där, och var orolig att jag inte skulle hitta tillbaka till centrum. En arbetskompis skrattade nästan ihjäl sig då jag ringde o frågade -var är centrum, o S-Market???
Jag var så i panik, och han berättade hur jag sku gå... Kyrkslätt är ju inte så stort, centrum alltså...

Hade härliga vänner som tog mej med ut på sjön, och vi levde helt härligt. Älskar ju havet, så de visste att jag uppskattar att hänga med!

Livet utanför Ekenäs fortsatte och vännerna som blev kvar jaa... Några höll kontakten uppe o andra bara försvann. Men det visste jag, vilka som försvann hade jag redan anat före jag flyttade.

Året 1998... Jag träffade en härlig människa, och vi blev ett par den 12.5.1998. (faktiskt på min mammas födelsedag) 

Vi hade träffats före det också, men jag hade blivit så bränd tidigare, att jag var lite seg att börja ett förhållande, men han var så envis så jag gav efter... Vilket var bra!

Till hösten redan flyttade jag till Evitskog, för det kändes bara så rätt.
Blev bekant med många trevliga bybor, som än i dag finns i mitt liv.
En tid kände nog alla mej i byn, men jag kände ingen...Men det blev bättre med åren.

Jag o Stigu levde som nu ett par lever, Stigu hade en son från tidigare, så vi hade varannan helg Tuomas här. Det tog en tid före han accepterade mej, faktiskt flere år, men i dag är vi jätte bra vänner.
Jag o Stigu var ganska lugna människor som njöt att få "bara vara" och bygga vårt eget hem.
Vi reste lite o gjorde väl allt som alla andra sambor gör. Vi var förstås rädda i början att har vi gjort allt för snabbt, men jag tror vi bara visste att så här ska det vara.
Nu slutar jag här, för min äldsting bara MÅÅÅÅSTE slippa på datorn, men fortsätter senare!
Tack för att ni orkade läsa! Kramar!

Orolig...

Så där ja, läste i tidningen om en bussolycka i Egypten, och det är precis där min pappa med "flickvän" befinner sig just nu. I Hurghada. Jag har försökt nå dem, men har inte lyckas ännu så jag är ärligt sagt en aning orolig just nu. Hoppas man får mer information under dagen, och att de hör av sig!
De kanske inte har någon aning om att det skrivs om olyckan i finska tidningarna, och inte alls tänker på att vi här i Finland just nu är oroliga.
De första undersökningarna angående olyckan säger att där är ICKE finländare med, men undersökningarna fortsätter.
Hoppas pappa ringer eller textar snart!
Märker igen hur sån här orolighet tar på, då man bara har ena föräldern kvar i livet.
Jag avslutar nu, och ska göra nåt som får tankarna att lite klarna...
Kramis!

Foton från det förflutna 1970 talet

Maria alias Mia 15-20 år

God morgon allihopa...

Det som hände under denna periord är egentligen sådant det kanske händer åt varje tonåring, som varken är liten eller stor...
Känslorna flödar och man vet ibland varken ut eller in.
Man motarbetar sina föräldrar och man är hellre med kompisar än familjen.

Det som hände mej under denna periord är sådant jag igår bestämde att INTE skriva om. Märkte att det gör varken mej eller nån annan bättre...
Kan bara säga att det gjorde helt tydligt mej till en kall person, som jag vet nu att jag INTE är. Därför är det bra att det hände DÅ.

Vill inte mera gräva i det, och de viktigaste personerna i mitt liv vet om det, och det är också de personerna som stöttat och orkat höra på mej då. Tackar dem av hela mitt hjärta och med facit på hand så finns många av dem ännu kvar i mitt liv.

Efter händelsen släppte jag nog inte någon person in i mitt liv, fast jag fick många nya bekantskaper. Jag levde livet, gick på krogen oftast varje helg. Sminkade mej ännu mer, och hade helt tydligt en fasad på hela tiden. Träffade många killar också, men det blev inte något mera, för om man inte vill släppa in någon i sitt liv så kan man nog inte börja något förhållande heller. Träffade många härliga killar som säkert hoppades på att det sku bli något mer, men jag lekte mera med känslor och förstod inte att jag bara sårar den som faktiskt tyckte om mej.
Hittade till slut sådanna som också lekte, så lika barn leka bäst.
Tur, så höll det inte på så länge, och vettet tog över.

Gick ut skolan och fick en fast tjänst som receptionist vid ett stort företag i Ekenäs. Tänk, hade tur då jag fick genast en fast tjänst, precis före "laman".
Flyttade hemifrån och fick hyra en etta vid Raseborgsvägen, och började leva mitt eget liv... Kändes konstigt att vara ensam, men familjen som nu betydde mycket för mej bodde nära. Fick rå om mej själv, men ändå kändes ensamheten i lägenheten konstig...

Vid dethär skedet tror jag att jag började inse att nu är det dags att växa upp och göra något åt mitt liv, och att livet inte hela tiden är en lek. Men det tog nog flera år ändå...
Kramar, er bråkiga Gloskärs-Maja, som bojkottat Gloskär några år den här tiden...

Gamla goda minnen

Hejsan!
Nu då jag skriver om mitt förgångna så måste jag ju bara kolla mina gamla fotoalbum!
Härligt att titta i dom och återgå till sitt liv som barn o tonåring!
Skannade en massa klassfoton till Facebook, och helt underbart att kommentera sina pannluggar, nyckelringar, färgade hår osv med de som då gick på samma klass.

Vi kom på att vi är ganska unika i och med att vi alla fick gå på samma klass från ettan till nian! Undra på att vi känner varandra o upplever varandra nästan som syskon ibland!
Väntar med iver på nästa klassträff!

Jag sitter här o funderar på min tid då jag var 15-20 år, och väntar på att den rätta "touchen" ska komma så jag kan skriva om den tiden på ett rätt sätt.
Den var svår, o på den tiden upplevde jag tyvärr sånt som inverkat på mitt liv länge. Kan bara säga att jag äntligen satt det bakom och förlåtit alla inblandade... synd bara att de förstörde för mej och mina känslor sattes i is för en väldigt lång tid. Får väl bara vara glad att jag var ung då, och att det hände JUST DÅ, och inte nu!
Kramar! 


Jag... som ung... ;o)

Maria alias Mia 15 år

Hm, kom fram till det att det hände så mycket i ens liv mellan 10-20 år att det är bäst att halvera den här biten...
Ja, var en aning "svår" tonåring och prövade mej fram i nästan alla saker. Mitt självförtroende var kanske inte det bästa, men det brukar sällan vara det i den här åldern.
Jag var säkert 13 då jag sade att -här kan ju ingen leva, jag rymmer! For iväg, men kom tillbaka efter en timme, och gick inte så långt... ;o)

Då jag var 14-15 började vi prova lite på annan "dricka" än jaffa, och det var mycket man gömde för sina föräldrar den här tiden. Vi hade med en kompis "langat" lonkero, och fört i en gömma tills kvällen.
Då vi for till gömman för att ta de där 5-6 flaskorna så var alla sönderslagna.
Alla andra tyckte så synd om oss, så de bjöd åt oss och vi drack.
Med den följden att ena (min kompis) hamnade till sjukhuset för magpumpning och jag satt i en lekstuga o gömde mej...
Pappa sökte mej omkring i stan och trodde att jag ligger också nånstans nästan medvetslös.
Men jag blev bara rädd... Och till slut vågade jag komma fram och pappa förde mej hem. Jag hade en ganska blek mamma som tog emot sin dotter... Detta var en av de första gånger jag bekantade mej med alkohol, och fick en bra läxa. Blanda aldrig!
Min vänskap till min kompis blev lite förstörd efter denna kväll, för hennes mamma beskyllde mej för allt, så vi gled kanske lite isär pga. detta.

Jag var väl en allmänt "normal" tonåring, som skämdes att gå med mina föräldrar längs med Kungsgatan i Ekenäs och i Playa Del Ingles i Spanien... ;o) Herregud nog har man varit tassig!

Jag hatade tobaksrök o tobak, och röker själv nu...

Jag sommarjobbade på en grillkiosk i Ekenäs, och förtjänade själv mina pengar. (Jo, "förr i tiden" fick man jobba ganska ung på såna här platser...)
Köpte snygga kläder från en affär som hette Olf-Man (heller hette den så???) och Tittis i Ekenäs.

Jag tror också jag blev stormkär i en gosse denhär periorden, och den kärleken varade ganska länge, från o till. Vi gjorde bara varandra så illa, så med facit på hand tror jag det sku ha gått mycket tassigt om vi ens hade försökt på rikitgt. Så nånstans har jag haft vettet med mej den här tiden också, men det har helt klart varit lite "förlamat". Vi sårade varandra, och så tyckte vi igen om varandra, och så sårade vi igen...

En tonåring med egna vägar, och som försökte på allt vis dölja för sina föräldrar vad jag höll på med.

Nu då jag tänker bakåt så hade jag helt tydligt respekt för dem, och ville dem inte illa.
Det fanns många gånger som min kära granne fick rädda mej från olika situationer, för att jag inte sku komma fast... Och jag har nog ändå aldrig gjort nåt dumt, bara helt tydligt varit en tonåring.

Hoppas att min pappa inte får chock då han läser detta, men innerst inne vet jag att han visste ändå det mesta, och mamma också (vila i frid kära mamma). <3

Ja, en annan sak hände också den här periorden.
Min brorsas kompis dog, han var 6 år gammal, och bodde i huset bredvid, så mötte döden ganska nära då jag var 10...

Det var hemskt kommer jag ihåg, och mycket svårt att behandla. Kommer ihåg att mamma satt vid min säng och jag frågade att vad händer sen då döden kommer... Stora diskussioner men svar fick jag aldrig. Rädslan för döden fanns kvar länge, och tyckte döden bara var ett stort svart hål...
Här kan jag säga att min bror hade det enklare, för han var så ung att hans kompis var nu bara borta...
Kommer han ens ihåg honom? Måste fråga!

Det här får vara allt från denhär periorden, det är säkert bara 1/3 jag skrivit om, men detta är en blogg och inte en bok.
Tack för att ni orkade läsa! Kramar!

Maria alias Mia 10 år...

Ha, kom på en rolig sak att skriva om: mina årtionden o vad som hänt mej... Det blir väl roligt och intressant hur mycket man själv kommer ihåg.
Okej här börjar jag!

Mia 10 år

Ja-a, jag bodde med min mamma Airi, pappa Sune och lillebror Peter på Raseborgsvägen i Ekenäs.
Peter är 4 år yngre än mej så det bertyder att här är han nu 6 år...
Vi bråkade mycket med varandra och Peter tog ofta sina kompisar till hjälp. Jag tyckte mest Peter var "mamis"... Men jag reatde honom också till vansinne...

Jag var mycket med mina kompisar, då vi bodde i ett höghusområde med massor av hus o barn. Vi var nog ute från morgon till kväll och hittade på bus för våra äldre grannar. Det fanns en farbror som troligtvis hatade allt som hade med barn och göra, och honom retade vi ju alltid... Usch vad hemska vi var.

Det var nog den här tiden som min bror bara höll på med tennis, så min brorsa o pappa levde för tennisen och jag tror det var i det här skedet som jag tyckte att JAG inte var värd nåt. Peter spelade och tränade och jag tyckte jag bara var misslyckad.
Jag provade på allt, gymnastik, sport, musik...osv. Teater var jag också med i, kommer ihåg att i en uppsättning var jag en liten prinsessa som sku niga inför drottningen. Vet inte HUR många gånger jag övade en perfekt nigning, men den kom nog! Jag tror det hette Ekenäs Teatersällskap då på den tiden. Sedan hade vi också en uppsättning av "Vem ska trösta Knyttet", men där kommer jag inte ihåg vad jag var...
Men jag tror jag var lycklig den här tiden och svartsjuk, men nu då jag är vuxen så vet jag ju att alla de här känslorna ska komma med in. Levde ett helt hyfsat liv med en härlig familj, var på sjön o i stugan på sommrarna och lekte o lekte o lekte... Jep, på den tiden lekte man ännu i 10 års åldern!
Ajaa, min farmor Annie var en av de härligaste människor just då, o har alltid varit det till sin död. Var ofta hos henne också och stal rädisor från hennes land. Åt upp i smyg bakom huset och sedan låtsades som inget... Förrän hon sku ha dem... Men hon förlät mej ALLTID!

Den här tiden var min farmor ännu mycket ut o reste, så det var alltid roligt då hon kom hem och hade köpt åt mej nåt härligt.
Det var annars hos min kära farmor jag "upptäckte" daggen i gräset... Jag vaknade en morgon o sprang på hennes gräsmatta och bara njöt, och tänkte att det här är det härligaste som finns i livet!

Jag borde bläddra i gamla fotoalbum för att komma ihåg allt, men det vet jag att just Gloskär var också en viktig plats för mej, o tror att just i 10 års åldern döpte "dom" mej till Gloskärs-Maja... :o)

Ska se om jag hittar några foton av mej då jag var 10... Men de lägger jag in senare.
Tack o kram! Vi återkommer nästa gång då jag blivit 20... Huh... Det händer VERKLIGEN mycket på 10 år, hörni!

Ensam mamma.

God morgon allihopa! Ena sonen är sjuk, och då jag just nu är gräsänka så är det jag som blev hemma med honom. Han är ju under 10 så då får man ännu vara hemma med "sjukt barn". Men egentligen märks det hemskt tydligt då de blir över 10 år att de klarar sig själva en stund då de är sjuka. (René var för 2 veckor sedan sjuk och han tyckte det vara bara skööönt då allt var lugnt här hemma...) Igår var Oscar helt skraj o frågade många gånger; mamma, nog blir du ju hemma med mej... Klart jag blir! Nu sitter han i soffan o ser lite på barnprogram och jag satt ned mej en stund här för att uppdatera min blogg. Tvätt maskinen är på och vardagsysslorna som görs på kvällarna är i gång.
Mitt huvud är extremt tomt idag, vet ej varför, jag brukar ha så mycket att skriva om men nu är allt kaputt... Tar mej i kragen nu och ser till att Oscar har det så bra som han kan ha det.
Kramar!

Saknad...

Idag började då mitt liv som gräsänka...

Stigu for på resa och är borta 2 veckor. Trodde inte att jag sku känna saknad ännu idag, och den känslan överraskade mej totalt!
Man märker att man tar den andra förgivet hela tiden och det är en bra läxa för mej att märka att saknaden redan kom.
Det är bra att man låter den andra ha ett eget liv, och det låter Stigu mej också. Hoppas han har en härlig resa! <3 Han är värd det.
Märkte (tyvärr) först idag hur viktig Stigu är för mej. Kan ärligt säga att DET ÄR FAN PÅ TIDEN att jag märker sånt! ;o)

Jag börjande skriva detta med en sten i hjärtat, men det här skrivandet hjälpte lite stenen att bli mindre. Och vet ni vad, vi är bara åtskilda för två veckor, men det är den längsta tiden under vårt 12-åriga förhållande som vi varit ifrån varandra. Men, man lär så länge man lever, och jag lärde mej nåt mycket klokt idag... Stigu är min vän o mitt allt, helt tydligt!!!!

Sku vara så roligt...

... att veta vem alla som läser min blogg. OM ni är snälla så kan ni ju gärna "skriva in" er som följare. Jo, jag vet... Jag är nyfiken. Men det spelar ingen roll vad ni gör, har märkt att bloggen läses och det är ju det som är meningen.

Har just nu huvudet fullt av tankar, och jag ska skriva om tankarna bara jag får den där röda tråden. Det handlar egenteligen om VEM jag är, VARFÖR jag är som jag är, vad har jag för "arv" som kommer att följa med mina gossar då de växer upp.
Har märkt att ofta gör jag själv nåt som min mamma eller pappa gjort, och det blir en AHA upplevelse, både AHA i negativ bemärkelse, men också AHAAAA i positiv bemärkelse. Få se nu, vem som kommer att förstå vad jag tänker, men det här "utredandet" tar tid. Får vara jätteglad att jag har pappa kvar i livet, och han kommer nog att få hjälpa mej på vägen. Vet ni, min pappa är ung ännu, och ändå är han från min sida äldst i släkten. Min pappa är bäst, ingen protest! Återkommer!

Bamsekramar av mej!

Gräsänka

Har snart varit ett dygn gräsänka, då Stigu är på kurs. Klagar inte, för då barnen är i 8 o 10 års åldern så klarar de av saker själv också... Synd är ju att René är sjuk, så man har lite dåligt samvete då man far på jobb, och han får bli länge ensam hemma. Men lagen är den att då du har ett barn som är sjukt, och det är 10 år gammalt så har man inte mera rätt att vara hemma med sjukt barn...
Nå, för oss har det fungerat då båda av oss vuxna kunnat växla med arbetstiden. Det beror ju förstås på också HUR sjuka de är. Är det något riktigt tassigt så det är klart man sku ta en semesterdag eller så. Nu håller vi o tar febern på René och sedan far jag på jobb. Nyser o pyser gör han, så inte är grabben i skick inte. Imorgon har de skolfotografering, och tänker troligtvis föra honom för det till skolan, men sedan hämtar jag hem honom. Gör jag fel, tycker ni? Jag skulle så gärna vilja ha skolfoto på honom detta år också. :o/

:o) Nog kom den...

Stormen alltså...

Var blev stormen???

Väntade och väntade att snart brakar det löst.. Snöstormen menar jag, men ingen farlig storm här i Evitskog inte... Men bra så, för då det stormar o härjar utanför brukar också elektriciteten bestämma sig att ge upp. Så nu får vi än så länge njuta av alla lampor. Har nog förberett med ljus, ifall här blir stopp.
Äldsta sonen var idag hemma från skolan, och febern tycks bli hög nu igen till kvällen. Han var så bussig för då man är över tio år så får inte föräldrarna bli hemma mera med "sjukt barn". Jag for på jobb senare idag, och Stigu kom hem tidigare, så det fixade sig den här dagen. Klart nån av oss skulle varit hemma om han var VÄLDIGT sjuk. Det är bara att ta en semester dag eller en "utan lön" dag. Hoppas denna feber far bort av sig självt... Stormdagen verkade utebli, och det är ju skönt. Idag har jag huvudet fullt av andra saker, och jag märker att mitt skrivande idag inte riktigt löper så jag säger tack för idag.

Coola grabbar i Evitskog

Nåja, så var måndagen nääääästan slut, gudskelov.
Morgonen var kall här i södra Finland, och hos oss blev det då en fight om vad man ska lägga på fötterna... Tossor enligt gossarna, för det är ju "coolt". Men den här mamman gav ej med sig så det blev lite deppiga barn som gick till skolbussen... Men nu på kvällen erkände dom nog att det var bra med lite varmare saker på fötterna. (Att det ska vara så coola fast de ännu är bara barnen.)
Men i ärlighetens namn är jag nog också helt nöjd att de är lite modemedvetna, då vi bor på landet och ibland ändå besöker "storstan".

Tycker det är helt okej att vara bra klädd, men förståndet måste också vara med. Är stolt att jag hör till de mammor som inte ger med mej och låter barnen göra som de vill. Kan tacka min egen mor o far för en otroligt bra uppfostran, och fast jag inte då fattade det så är jag så nöjd att de höll i mej lite mera o lärde mej rätt o fel! (Men grrrr.... vad jag var arg på dem, då!  :o)
Gissa vem som har hög feber just nu; jo en väldigt cool grabb som nu plötsligt är mamis lilla plutten... Ärligt sagt så har han haft en tung höst med massor av flunssa, så jag blev väldigt orolig nu för min ena coola grabb. Stackarn! Men jag tröstar mej med att det kunde vara värre, så han blir nog snart frisk igen.

Säger tack för mej och skickar er som läser detta en varm skön kram!
Men mössorna hörni har varit på sedan september tror jag, för de har ju så coola mössor, med "tofs" och allt...

Vad gör man inte...

Ja, det är ju så att jag kallas för "jakt änka" också... Min sambo Stigu jagar (älgar, hjort, rådjur...) på hösten så han är ofta borta på helgerna. Vår hund Buster är med nu o då. Stigu är härlig för han brukar ta pojkarna turvist med till skogen, och de njuter och får härliga upplevelser.
Idag är vi då hemma, jag och pojkarna, Buster o Stigu är i skogen.
Igår var vi på kalas och Oscar fick bekanta sig med en sak som heter DIABOLO...
Jeps, idag bar det av till butiken, och där fanns 2 sådanna kvar, och nu då bara en... Den andra hittade hem till oss. (Ni ska inte tro att mina gossar får allt de pekar på, nepp!)

Oscar, min yngre har en otrolig energi hela tiden, och måste ha nåt att göra nästan jämt.

Jag tycker att denna Diabolo var en vettig sak så klart jag gav med mej, den kostade 9 €...

Nu står han och "tränar" och lär sig trix. Det är bra för honom, för han tävlar bara med sig själv och har inte såna tvång att vara bra genast.

Vi var oroliga för Oscar i fjol, i och med han hade svårt att koncentrera sig, var uppkäftig, klarade skolan "sådär" och var allmänt vilse och aggressiv. Nu håller vi på o utreder om betendet bara är eller finns nåt annat där också. Kan ärligt säga att vi var rädda för olika diagnoser som börjar på AD... osv, men tror inte det mera. Vi går ännu hos en läkare, åtminståne t.om december 2010 och då kanske de har ett svar åt oss. Gjorde detta för Oscar, för han var så vilse och vi alla andra också. Väntar med spänning på resultat!

Därför gav jag med mej med denna DIABOLO, för precis nu står han här bredvid och har det bra!

Min härliga familj.

Oscar o Stigu i Evitskog skogarna...

René sommaren 2009

Oscar sommaren 2009

Jag har just blivit faster!

Min härlige brorson



Stigu med sällskap



Min bror, min farmor (r.i.p Annie) och min pappa på Noahs dop

Funderingar på livet i allmänhet...

Jaa, igår som sagt satt vi o förbättrade världen och jag kom på en sak... (som ofta då jag o härliga vännen sitter o pratar.)
Har märkt att de som inte känner mej så bra ofta får en fel bild av mej.
Innerst inne är jag en hjälpsam o trevlig stor prick. Jag har många tankar och har varit med om mycket som kanske inte så många i min ålder varit ännu med om. Jag respekterar folk och tillåter dem vara som de är, och försöker sedan på det sätt komma överrens med dem. Är det helt omöjligt så drar jag mej tillbaka och försöker ha så lite som möjligt att göra med dem...Jep, ibland har jag också stora fel o brister.
 Märker bara att då jag ÄNTLIGEN vuxit till mej så har jag fått lite skinn på näsan. Vet ni, det är många som inte tolererar att man säger sin egen åsikt... Jag tror att alla har rätt till det och då man är vuxen OCH barn ska man kunna tillåta det också, och kunna diskutera saker och vara förståelsefull för de som har en annan åsikt. Jo, vet att detta är helt klart som korvspad, men tyvärr finns det många vuxna, t.om äldre än jag som inte kan förstå att man kan vara av annan åsikt. Älskar de som ändå ger rum för andra och accepterar en som man är. Tycker bara att man inte ska bedömma någon förrän man faktiskt känner en människa och vara öppen för allt. DÅ blir livet intressant! Har äran att få vara vän med många som är olika, och jag är otroligt glad för det, för man får så mycket.

Gloskär Bilder



Min kära son o min kära pappa vandrar i viken på Gloskär




Gloskär, "mitt" barndomsparadis sedan 1971...



Här har jag också stått o fiskat, nu är det mina söners tur.

Finns inga ord för denna bild...

:o) Mina 2 kära söner "poserar"

Mina skriverier då min kära mamma kämpade o förlorade 2005

Till min kära mamma (Oktober 2005)
 Oj mamma, varför togs du så tidigt ifrån oss
Jag vet att det bästa för dej var att släppa loss.
Sjukdom kom som en stormande vind
det tänkte jag på då jag smekte din kind
 Ett litet lugn före detta vi alla fått
då tiden stod stilla och du bra mått
Sakta tog ”lilla djävulen” igen fart och började växa
och om igen fick vi alla lära oss en viktig läxa.
 Man ska njuta av livet dag för dag
fast man i mellan åt känner sig svag
Du är ett bevis på hur en människa kan kämpa
våra olyckliga känslor det till och med dämpa
 TACK lilla mamma för allt, utan dej
känns allting så väldigt kallt.

____________________________________
Älskade mami,
 Där änglar finns, där är också du,
det tror både barn och vuxna på ju.
Det är den enda lösningen,
och tanken på detta
är den enda rätta.
Där du nu är, är allting bra och gott,
mycket bättre än vad du sista tiden mått.
Saknar dej så! Tack för att du var du. <3

 ______________________________________

 Det var en måndag då du ifrån oss dog
Han dej till en bättre plats tog
Jag vet att du har det bättre där du nu är
och vi alla nu utan dej leva lär
Saknad och tankar fyller ännu både huvud och hjärta
Det vi känner är en fruktansvärd smärta.

Mia oktober 2005

Vila i frid kära mamma!

Har sovit som en stock i natt, och det beror nog på att det varit en hektisk vecka. Klagar inte, för veckorna far iväg med en sån fart att man hinner knappt själv med.
Har märkt att desto äldre barnen blir desto mindre har man kontroll  på dem... Ibland måste jag riktigt "tenta" pojkarna om vad som hänt i skolan osv. Det känns ibland som man sku tappa greppet, men det lär ska höra till att det blir lite separation då barnen växer. Men jag tänker nog ändå hålla på o tenta så att jag vet vad som händer och vad som är på gångs i deras liv. Ibland märker man bara på dem att nu är det dags att sätta ned sig och prata litet. Det känns skönt både för mami men jag tror att stenen faller från hjärtat på gossarna också.
Nu blir det lite "lördags jobb" (= bykning osv.) och sedan bär det av till min kära barndomsvän med familj på kalas. Väntar så, för hon om någon är min stöttepelare, som t.om ringer då jag behöver henne, bara för att hon hade på känn att nu är det nåt... Kan man önska sig mera? Nej!

Kalaset var ju helt underbart o vi förbättrade världen igen. Kan känna mej lycklig för att få ha så här härliga människor i mitt liv!