... Nåjaa... funderar lite på mina skriverier, varför jag skriver om det som varit, men på nåt sätt känns det skönt...
Ja, jag har blivit mamma och allt var väl som det skulle. En sak som hände i januari 2002 kommer jag i alla fall aldrig i mitt liv glömma.
René hade feber, och jag funderade att snart ska jag ge medicin åt honom. Han hade feber första gången och man var ganska osäker med allt.
Jag var ensam hemma just då, o tänkte att jag far på wc, o sedan blir det medicinering...
Då jag kom ut från wc så låg René bara o dräglade och krampade o ögonen for runt...
Visste ju inte vad det var så jag tog upp honom från sängen o vände honom hit o dit, för jag trodde han hade nåt i halsen. Ringde 112 och där fick jag hjälp, de var troligtvis feberkramp, men ambulansen är på väg ändå.
Vi for iväg till hälsocentralen och vidare till Jorv.
Gjordes många undersökningar för att utesluta epilepsi osv.
Efter den sjukhusresan kändes som om René skulle ha blivit född på nytt. Vet inte varför jag fick en sån känsla, men jag trodde att jag höll på o förlora honom.
Det tog jättehårt på mej detta, och jag var ju dessutom gravid vid detta skede igen.
2002 föddes vår andra pojke, Oscar, och denna förlossning gick helt som det ska... Inga akuta snitt denna gång.
Allt var frid o fröjd i vårt liv, trodde vi...
På sommaren konstaterade läkaren att jag hade "synnytyksen jälkeinen masennus" för jag stressade bara o kunde inte njuta av nåt, sov dåligt och var allmänt som en hök hela tiden. Fick medicin och allt började ljusna. En god vän sade åt mej att far jag inte själv o söka hjälp så för hon mej o söka hjälp så det märktes nog utåt också att jag var slut.
Var nog stressad under den andra graviditeten för 2001 föddes en pojke i släkten, och han dog några veckor efter födseln, så det tog mej hårt då jag själv var gravid. Ville inte godkänna sådant just då, och det var helt en grym tid för hela släkten. Sorgen fanns med ganska länge.
Men slutet gott allting gott. Vi hade två friska pojkar och allt bra.
Familjelivet fortsatte och jag for tillbaka på jobb 2004. Gossarna började dagis och vi levde ett ganska normalt liv, en tid...
Min mamma blev dålig och hon blev opererad för en elakartad tumör i hjärnan.
Hon klarade operationen bra, och slapp hem, och vi trodde att hon klarade det. Tyvärr så ville inte tumören det vi ville, och hon blev jättesjuk, och det fanns inga hopp för att hon skulle vinna kampen.
Hon kämpade en tid, och den 26.9.2005 drog hon sitt sista andetag. Jag hann nästan till henne, men inte riktigt. Jag satte vid hennes sida, och hon var varm då ännu. Sorgen kom till mitt liv som aldrig förr, och jag var med om den värsta tid hittils i mitt liv. Därför har jag också skrivit dikter om min mamma o hennes kamp. (Finns här i bloggen dom med)
Ännu är saknaden jättestor, för jag sku så behöva henne ännu. Jag var inte redo att bli utan mamma o pojkarna hade knappt lära känna sin mormor ordentligt. Min pappa är gudskelov i vårt liv, och älskar honom av hela mitt hjärta.
Livet går vidare fast man inte tror det, och sakta o säkert började allt bli normalt igen.
Förlorade min kära farmor 2009 så sorgen var en stund borta, tills den kom som en blixt från klar himmel. Min farmor bara dog i sitt eget hem, troligtvis aortan, och hon föll bara ned o dog. Till henne hann jag då aldrig, men kistläggningen var det sista mötet, och det gav mej frid.
Tänker sluta o skriva om det förflutna här, men kan återkomma i blogginlägg om det ibland, då det känns så.
Tackar er alla som läst detta, det här har varit terapi för mej, för märkte då jag skrev vilka saker faktiskt satt spår i mitt liv.
Jag är nog helt nöjd att allt är som det är nu, men skulle jag inte ha haft mina nära och mina kära vänner skulle livet se helt annat ut idag. Jag tackar dem, för att de faktiskt ställt upp då jag förtjänat det minst.
TACK!
Kramar, Gloskärs-Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar