söndag 25 november 2012

Varför en känsla av sånt...

Hej!

Har gått hela hösten med lite dåligt samvete p.g.a att man borde hjälpa och vara där, o har inte riktigt hunnit... eller kom just fram till ett svar varför jag inte "hunnit". Tiden tror jag inte ändå har nåt med allt att göra.

Då min mamma kämpade med sin sjukdom o jag ville vara där för henne, så det enda jag behövde var hjälp från andra, så att jag kunde vara mer i Ekenäs. De som jag trodde sku ställa upp, frågade aldrig om jag behövde hjälp, utan hade "fullt" upp. Jo, folk har fullt upp, det vet jag själv. Men nu krävs det från en sån sida att jag ska finnas där, fast de inte fanns för mej då jag genomgick den svåraste tiden i mitt liv.

NU vet jag varför jag inte "har tid". För att de inte hade tid för mej då... Varför ska jag vara den snälla omtänksamma gulliga prulliga fina människan???

För en vecka sedan hamnade min gudson ut för en olycka, och han ligger just nu på Tölö sjukhus. Han kämpar för att komma tillbaka, och med den familjen är jag så MED dem hela tiden. Men för några andra som bara gnäller, så tänker jag forsätta att "inte ha tid". För min gudson o hans familj har jag all tid i världen!

Är nöjd med att ha kommit underfund med varför jag varit så "kall" gentemot detta, men nu fick jag svaret, bara så där!

Önskar er alla en härlig väntan på julen, och uppskatta dem som ger er tid. Det är dom som är era sanna vänner här i livet!

torsdag 25 oktober 2012

Thank you!

Vet inte vem man ska tacka, eller kanske en del är ens egna ork o kämparanda... Men tror att en stor förändring har skett i en gulle människas liv!

Fick ringa till skolan här för en månad sen, och kolla om allt står rätt till. Har varit så van att få samtal stup i kvarten om det ena o det andra, o plötsligt så är allt lugnt.
Och tydligen så behövdes det lite personalbyte för att allt sku lugna sig. Kemin tycks inte klicka mellan alla o då skiter allt på sig.
Nu fungerar tydligen kemin och inga större problem har uppstått.
Tänker här för mej själv, att nu då jag skriver detta så räcker det väl bara en vecka så faller bomben... Så van är jag att ta emot samtal, och har varit det ett antal år.
Alla barn kan inte vara lika, och tror att vissa har börjat förstå det. Tack för det!

Gick just med hunden och tänkte på det här, och alla vi som jobbar med barn måste förstå att det är fast i hur man själv beter sig mot varandra. Ge beröm, visa uppskattning, tänk på att temperamenten är så olika hos alla människor, och temperamenten ser man redan då ett barn är väldigt liten. Alla barn o vuxna märker nog då en annan inte tycker om en.

Jag hoppas verkligen att alla som har med barn i dagis o skolåldern att tänka efter hur stora sår vi kan göra som vuxna för dessa, bara för att vi inte kan med vissa barn och att vi inte tolererar olikheter. Alla är banne mej bra på nåt, o alla har en god sida i sig! Så det är så! Där med basta!

Tack, jag behövde skriva om detta, och nu känns allt så väldans bra!

Kramis!


söndag 21 oktober 2012

Tiga är guld...

Hej!
Jag har ett fel som jag jobbar med, och måste säga att sakta o säkert kommer jag nog att nå målet! Jag pratar ganska mycket, och nu jobbar jag på det att inte prata alltid så mycket, utan lyssna mera. Jag biter ihop, sätter knut på tungan o påminner mej hela tiden att LYSSNA DIN SKVATTERANKA!!!! Och faktiskt, det är skönt att lyssna, och bara höra på en annan, i synnerhet då den andra måste få prata av sig. Tycker det är en guds gåva att på riktigt kunna lyssna. Vem kan ärligt säga att den alltid lyssnar? Jag vet många som låtsas lyssna, men tänker helt på nåt annat. Jag tycker vi alla ska försöka lyssna mera, och ge plats o rum. Jag har nog mycket kvar att jobba med, men i alla fall är jag nöjd med att jag försöker. Jag har många andra brister också, men tycker att det här med att inte hela tiden prata är en jättesak att förbättra. Funderade varför jag älskar min egna röst?!?! :) Kanske för att jag hatade som yngre "pinsamma tysta situationer"... Vem vet.

Önskar er alla en trevlig vecka, vi har "något" precis varje kväll, så det blir en sån där flyg o fläng vecka.

Kramis!

söndag 7 oktober 2012

På visit till hemstaden

God morgon!
Igår var jag och Oscar på besök till Ekenäs. Jag måste stanna vid Raseborgsvägen o ta ut Oscars cykel, för han ville cykla ner till Sjukhusgränd ensam, för att se om han hittar... Och jo, nog cyklade han ner på 5 röda sekunder!
Pappa plockade äppel och vi tog också en påse med Ekenäs äppel. De har säkert inte så stor skillnad i smaken, men ändå. Pappa o Pirkko har fått gjort äppelsaft också, så det hämtade vi också med oss hem. Otroligt gott måste jag säga!

Pappa o Oscar for ut o cykla ett varv, och jag blev ensam i mitt barndomshem. Minnen, minnen o åter minnen! T.om ljuden där är det samma som förr! Måste säga att mycket påminner om mamma ännu, och det är bra. Känns bara lite lustigt!
Jag satt bara o såg omkring mej, och kände att allt är bra, och man ska vara lycklig för just nu! Inte tänka så mycket på vad som varit, och inte heller tänka på vad som kanske kommer. Lev den här dagen, och gör så gott du kan.

Jag erkänner att jag funderar kanske ibland lite för mycket på det förflutna och också tar lite stress av det som kanske kommer, men jag måste försöka leva i nuet, och njuta av de små saker som just nu sker. Det är nåt man får jobba mycket med, men tror jag är på väg åt rätt håll!

Just nu surrar en tvättmaskin, morgonmålet är i magen, så bara butiken öppnar måste jag o köpa nåt litet till åt två töser, Vera o Vivi, som ska firas idag.
Önskar er alla som läser en härlig söndag, solen skiner; gå ut o njut!!!



 
Mia

söndag 30 september 2012

Skön känsla...

Hej igen!

Märkte igår hur skönt det var att sitta o skriva lite. Borde absolut göra det ofta, o ska försöka. Blev lite slö då jag läste igenom mitt inlägg igår, för NU fattar jag vad mamma o pappa hade då jag var i samma ålder. Erkänner att jag var ganska besvärlig...
Kommer ännu ihåg då vi gick till "stan" (= centrum i Ekenäs) och jag gick 10 meter framför eller bakom mamma, pappa o brorsan för jag skämdes att gå tillsammans med dom...
Lika hade jag gjort i Spanien, fast där kände vi ju ingen! Man måste tydligen gå ganska mycket in i sig själv då man uppfostrar sina egna, för då fattar man deras beteenden. Jag har två så olika söner, och ändå har de mycket av mig själv i sig, både i positiv o negativ bemärkelse. Jag räknar många gånger till 50 förrän jag ens öppnar munnen, för ibland är det som att se en själv i spegeln då de gör eller säger nåt.

Mamma o pappa har nog haft det jobbigt, det inser jag nu, och de har lyckats väldigt bra måste jag säga!


 Det här fotot är taget för 2 år sen, på Gloskär, av mina 2 så härliga söner. :o)




Kramis!

lördag 29 september 2012

Väntar...

Hejsan,

sitter här hemma och väntar på ett samtal av äldre sonen. Han har varit på fläng sedan 10.30 idag. De sku fara med kompisar o simma och äta. Klockan är nu 16.20, ringde just o kollade och de hade sååååå roligt just nu så inte ännu. Jag sade att jag kan vänta en stund till men sen är jag den där förbaskade mammam som förstör ALLT. :o) Jo, jag tycker också att de haft tid, så ingen panik. Man märker att han är "tonåring" fast han har några månade till det ännu. Vet själv hur mycket vänner betyder i den åldern, så jag är nog mamman som kuskar honom hit o dit, även hans vänner. Måste säga att detta är en ny era i mitt liv, och roligt tillika, men "svårt" ibland. Svårt, för att försöker förstå att mina barn inte är så små längre. Men för mej är dom mina små gullisar som jag gör allt för. Menar med det att här finns även gränser, och de har de ibland ganska svårt att förstå, men tror att de tackar mej vid nåt skede. Lika har jag gjort till mina föräldrar...

Nu tackar jag för mej.
Kramisar!

lördag 25 augusti 2012

Länge sen sist...

Är inte en riktig bloggare, men nu o då tänker jag ändå skriva. Idag har det varit en "sån" dag då känslorna o funderingarna flyger hit o dit, och jag har varit så att säga retlig av mej. Gudskelov har jag städat så har kunnat fundera tillika. Tycker det är så orätt att alla "mina" nära o kära damer är borta ur mitt liv. Idag är det precis 3 år sedan jag fick ett samtal av pappa att min fammo hittats hemma, död. Det var så äckligt samtal att jag bara darrade efteråt. Mamma for alltför tidigt, och fammo for utan förvarning. Fick en funderare idag, har det satt spår i mitt liv? Klart det har, men ändå så funderar jag hur det sku vara att ha mamma kvar. Ibland tycker jag så synd om pojkarna då de inte fick lära känna mommo sin på riktigt. Ibland brukar jag berätta saker om henne, och René minns henne, men det skär i mitt hjärta då jag ser på Oscar att han har inga minnen... Konstigt att man ska alltid på "årsdagen" fundera över såna här saker, men det blir bara så. Men egentligen är det bra också, man rensar tankar. De här härliga kvinnorna i mitt liv for bort precis efter sommaren, fammo igår (troligtvis) och mamma om en månad. De levde tills sommaren slutade, deras älsklingstid... Tackar ännu nån däruppe att pappa har det just nu bra, och lever sitt liv som man ska leva det. Egentligen måste man väl säga att man har det väl sen ändå bra. 

Jag tänker på dej fammo Annie Linnea idag, och kommer aldrig att glömma vad du betydde för mej och vad du gjort för mej.