Halloj!
Måste bara berätta en sak, direkt ur livet, härifrån Evitskog, Kyrkslätt, Finland/Suomi...
Häromdagen berättade Oscar att han hade varit ute och videofilmat en massa.
Jag trodde han varit o gömt sig i skogen och filmat "våra" rådjur som är och äta här nära oss.
Jag svarade honom oj vad kiva, det är så roligt med kreativa saker, och i synnerhet ute. Det var säkert roligt!?
-joooo, sade han och smilade så där som bara Oscar kan. René kom i samma veva o frågade om jag vet vad han gjort...
- Jeps, sade jag, han var o filmade.
- jooo, men vet du vad han gjorde???
- hmm... sade jag och såg på Oscar.
Oscar frågade om jag ville se vad han filmat.
-joo, gärna sade jag.
Vet ni vad jag fick se...
Oscar placerar sin kännykkä mycket "tarkka", kontrollerar o håller på...
Sedan plötsligt ser jag att det är ju bredvid fafas lider...
Efter en stund säger Oscar nåt (påminner om Munamies eller nån Zetterberg)
och så ser jag honom kliva upp på taket MED sin snöskateboard (eller vad det nu heter) och JEEEEJ kommer ned med den...
Flög så där nätt och landade nog "sådär", kanske lite "pipi" i magen men... Pojken slutar sin videofilmning med ett skratt o lite wooow...
Att sådant här i Hievala!
Och joo, sade att det där gör vi sedan inte flere gånger... Och hoppas verkligen att det inte händer heller för då så...
Kramsi, kramsi!
"Bus unge"
Halloj...
Den här "kärringen" har INTE varit lat att skriva på sin blogg, men då mina söner sitter på båda datorerna så har jag helt enkelt inte haft en chans... Men nu så ska jag skriva nåt så att ni vet att jag är vid liv!
Det har varit revy avslutningsfest, och den slutade igen "tidigt", menar att jag och en väninna var hemma först på morgonen, men roligt hade vi och jag behövde släppa loss.
Det har varit allt möjligt så det var helt på sin tid att få "glömma" allt, för en stund. Men måste nog säga att gammal är man, för inte sku man orka med festande många helger inte!
Mina två små/stora söner har fyllt 9 och 11 år just och i söndag har vi kaffe för släkten! Det är oftast då som alla är samlade. Det ska bli roligt!
Nu ska jag ta o göra kvälls sysslor, byket ska hängas osv... Nog vet ni!
Ha det så bra, jag skriver igen!
Halloj!
Igår kväll hände en sak som gjorde mej (o också Stigu) lyckliga....
Vår lillis skrattade så som han gjort förr, och det skrattet var så lyckligt och ärligt.
T.om hans härliga humor visade sig ett varv, vilket var ett bra avslut på vår över ett åriga funderingar.
Jag är så glad att han börjar finna sig själv igen, efter allt kämpande. Ärligt sagt så är jag så stolt över oss att vi orkat kämpa och tro på vår son. Man behöver inte vara lika mogen som alla andra, och man utvecklas i egen takt. Så hahhaaa alla som trodde att han är ett "typiskt" Adhd barn eller ett annat diagnos barn; där fick ni! Vår lillis är en normal kille, bara lite efter i utvecklingen för tillfället, MEN kommer efter just nu med rask takt! Åh vad underbart att veta att allt är okej, och att det enda som ännu gjort honom ledsen var "en stor pojke" som sade fula äckliga ord till honom... Värsta var det att denna stora pojke var vänelev åt vår lillis på ettan... Fy attan vilken början på skolgången han måste ha haft!
Men, som mamma hoppas jag att den jäveln nångång får smaka på egen medicin! Amen!
Kramar, Mia (en lycklig mamma som just nu får orket tillbaka)
God morgon!
Vi har nu varit på skolmöte, och psykologen o läkaren från Jorv var med.
De är helt klart på vår sida, och det känns så skönt att veta att allt vi gjort här hemma förbättrar Oscars chanser att växa till sig och komma ifatt!
Det han inte har fått så har skolan ansvar för, och det ska jag banne mej se till att han får! Så gott folk, då det gäller ert eget barn; kräv, kräv och åter kräv det som just ditt barn ska ha för att kunna utvecklas och må bra!
Kramisar Mia
Gomorgon allihopa!
Har varit så trött på den här flunssan så har inte ens haft ork att skriva nåt på bloggen. Blev ännu denhär veckan sjukledig, så nu banne mej ska jag vinna den här flunssan!
Jag märkte att jag har börjat bli så irriterad på människor som försöker med allt våld hålla upp en fasad att allt är alltid såååå bra, och då man lite skrapar på grunden så tycks allt falla. Men hujedamej vad man ändå ska låtsas att allt är så perfekt.
Jag själv har ju ibland varit alltför ärlig och berättat saker från vårt liv, bara för att inte behöva låtsas hela tiden. Märker bara nu att det känns skönt att ha "rent mjöl i påsen". Vem har sagt att livet ska vara lätt? Ingen, och det är det inte heller. Jag njuter av de korta härliga lugna stunderna som finns just nu. Jag vet att vi har det lätt jämfört med många andra, och jag tror att då man inte har allt så lätt hela tiden så blir man bara en bättre människa som njuter även av de minsta sakerna i livet.
Kan nog säga att jag har varit trött, irriterad, besviken på många den sista tiden, och året som varit har varit jätte tungt med besök både här o där, så misstänker lite att kroppen började säga till att nu "tanttadara" är det dags att lugna sig lite. Det värsta med detta är att trivs inte att vara sjuk, behöver mitt jobb för att vara den goda trevliga människan jag är, blir smått apatisk och känner mej som en "mökkihöperö" att inte vara ute i det sociala nätet. Men nu finns det ännu några dagar till att tillfriskna, och sedan är det ju snart vår!
Kramar,
Mia
Nu då jag varit sjuk, har jag haft tid att fundera på allt möjligt. Först tyckte jag lite synd om oss och mej, för tycker att vi haft så mycket skit de sista åren, men sen fick jag den där feelisen att man lär så länge man lever.
Kan ärligt säga att jag har alltid berättat sanningen om hur vi har det ibland, vilka problem vi har osv. Nu tänkte jag att är det bra alltid???
Men sen så tänkte jag att varför skulle man måsta hålla upp en fasad att allt går bra då det inte gör det...
Alltså, vi har ju inga stora problem, men lite smått o gott hela tiden... (det kallas att vara föräldrar) :o)
Ofta har det ju sen blivit större problem då såna människor som "tror sig veta o vara bättre" blandar sig i, o tar STOOORA problem om små saker.
Men okej, dessa små saker enligt mej kan ju faktiskt vara stora för nån annan.
Måste ta som exempel en tösabit i Oscars klass... Hur än man försöker få mamman att förstå att hennes lilla goding också gör "tassiga" saker, så slutar det ALLTID med att vår gullunge är skyldig. Nu har jag bett klassläraren om hjälp, för tänker INTE sätta min fritid till att prata med mamman som alltid har rätt och vet bäst. Så nu väntar jag med iver på mötet i skolan, och det att man får säga rakt ut inför alla vad man egentligen tycker. Jag tänker inte godkänna att man ljuger, för att slippa undan o göra en annan alltid skyldig. Men såna människor får nog smaka på sin medicin vid nåt skede, och det brukar bli ganska jobbigt det... Jag kör för att ärlighet varar längst, och jag skyddar rättvisan! Så är det med det, punkt o slut!
