Jahapp... Vi har firat sportlov med feber o flunssa. Idag är den första dagen gossarna är ute, så det betyder att de har legat en hel vecka i feber. René lite längre, för hans började redan på torsdagen före lovet. Trist så in i h-e, men vad kan man.
Tänkte här senare i vår att hela familjen far på en sverige kryssning istället, som plåster på såren.
Jag själv ligger ännu, och började på en kur igår. Är sjukledig t.om den 2.3, så man får hoppas att man blir frisk ordentligt nu.
Min röst försvann igår, och idag är den en aning bättre men den är långt ifrån bra. Doktorn hade en intressant diagnos som heter så här: "Infectio acuta respiratoria superior non specificata". Så ärligt sagt vet jag inte vad jag har...Men säkert nåt med luftvägarna, maybe???
Nå, i alla fall hoppas jag att jag också blir frisk från denna grymma influenssa.
Det värsta med hela veckan har varit det att då orket inte funnits hos mej heller, så har det känts hemskt att vara mamma... Gossarna mådde pyton, jag mådde pyton, så mami fanns inte riktigt till 100 % för gossarna den här gången. Hemsk känsla, men jag tror o hoppas de också förstod att mammor också kan vara sjuka.
Tänk om man sku ha en såndär känsla hela tiden; att man inte ork, usch då!
Men nu ska jag njuta av tystheten en stund, gossarna är med Stigu o åka motorkälke, för att få lite färg på kinderna så här inför skolstarten.
Jag för den delen kan alla reklamer i Tv:n utantill, har legat och sett på allt från nojsiga reality program till halvåtta hos mej... :o/
Kramar!
... en vän, är där då man förtjänar det minst... En vän tror på en då man själv tappat hoppet, en vän, en sann vän behöver man inte se varje dag, inte prata med varje dag, men man vet att vännen bara finns, och det gör en så lycklig. Tack mina vänner för att jag har äran att vara er vän! Trevlig vändag! Kramar!
Morgon!
Tack Hanna för din fina kommentar! Jag läste den tidigt i dag morse, och då var allt mycket känsligt ännu. Men kramarna värmde, och ditt sätt att skriva fick mej att tänka; nej nuuu, p...rrrkele!
Så upp o hoppa, ut med hunden, kastade ut alla sängtäcken, bytte sängkläder, har lagat mat, OCH håller på att baka semlor!
Jep, full rulle... Men vad hjälper det att vara slapp och fundera på allt hela tiden då?!
Huvudet är tungt idag, för fast jag sovit så har jag sovit oroligt (o jo, tårarna från igår gör sitt),vaknade av en son som spelade biljard, och bollarna på biljardbordet sade klonk, klonk, klonk.
Han såg på mej med ledsna små ögon, och sade god morgon mamma... <3
Efter en stund sade han; snälla söta mamma, kan jag få morgonmål...
Det är hans sätt att visa, att han vet vad han gjort, och att han försöööker!
Ett ord till, förlåt, och så var allt över. Tack min son, jag älskar dej över allt annat i världen, och vi klarar av allt.
Vet inte vad denna dag för med sig, men det ser vi sen!
Kramar!
... vet inte riktigt mera vad jag ska tro om mitt liv. Och vet inte heller om det jag skriver är så intressant, i alla fall idag, för som det står i rubriken så har min kväll börjat att vara så stolt, och nu är jag enbart ledsen, och väldigt ledsen. Börjar faktikst fundera på mitt liv, och funderar att varför ska jag inte ens för en dag kunna få vara lycklig, ens EN HEL DAG???!!!
Kvällen började med att min ena son berättade om en olycka som hänt i skolan, och han hade blivit kvar hos den som var offer. Han väntade snällt med sin klasskompis, på en lärare. Var så stolt över honom att han inte gett sig iväg som de andra, utan blivit kvar. Mami Mia kände sig stolt över att han gör det jag har försökt få dem att göra; följa sin egen väg, o göra det som känns rätt.
Men kvällen avslutades med ett kaos. Och här var kanske båda två inblandade nog, men det som kändes värst var det att jag, som mamma, som älskar sina söner och vill bara deras bästa, blir slagen... Javisst, slagen av en så aggressiv och arg pojke, att jag själv blev så överraskad och ledsen... Den sista timmen nu har jag varit på länk med hunden, och gråten bara kommer, o kommer, o kommer. Tårarna tar ej slut, och är så bitter just nu på allt. Kan jag/vi för f-n inte få en andpaus i detta helvete i mellanåt??? Oj gud bara jag sku veta ibland vad jag ska göra. Är så ledsen att hjärtat känns brustet just nu, och ändå älskar jag ännu mer... Är inte dethär helt konstigt???
Skänkte min kära mamma flere tankar, och nu saknar jag henne så, för har ingen annan "vuxen" i mitt liv som sku kunna få mej upp från detta skit. Jo, jag har bästis, härliga vänner och "vanliga" vänner, men jag behöver en ÄLDRE nu... Min pappa finns, javisst, men han är ju en karl. Han hjälper mej, men nu sku det vara dags med en mamma-person. Gud vad jag saknar mamma, och hoppas hon däruppe håller ett vakande öga på oss. NU sku jag behöva vägledning och hon kunde förr "väcka" mej, och fick mej att se på saker på ett rätt sätt, fast jag inte just då fattade det.
Är i ett kaos just nu, och hoppas att jag igen en gång får nåt positivt ut av detta, men nu känns det nog som om allt börjar räcka. Nu känner jag en enorm tyngd i mitt hjärta, och jag hoppas att den tyngden börjar lätta, för annars är jag inte jag mera.
Hoppas att helgen ger nåt härligt som lyfter upp tankarna lite, och hoppas jag sku ha vett att berätta hur allt ibland är. Känner bara som om jag alltid klarar av allt, och har lite svårt faktiskt att begära om hjälp. Jag vet att jag kommer att prata om detta med, men räcker det snart? Är jag för envis, tror jag att vi klarar av allt med Stigu... Hur mycket ska man ge, hur mycket kan man få???
Tack för att Du läste, kan säga att detta hjälpte mej igen, att skriva.
Kram!
Goder afton!
Fick igår en känsla av att jag bara måste ta en paus från mitt Facebookande... Det började kännas så trögt.
Idag har jag ju sedan fått gjort allt möjligt!
Tvättade två kylskåp och städade dem riktigt grundligt. Resultatet blev en hel soppåse med gamla burkar...
Nu är kylskåpena rena o fina!
I söndags var vi på revy med hela familjen och min trogna väninna med familj var också med. Vi skrattade så, och njöt, då våra söner också funnit varandra och trivs så bra tillsammans. Och vi har inte "trugat" dem ihop, utan det har bara blivit så, lika som jag och min bästis. Någonting bara blir, och består, för livet. Härligt.
Idag ringde också Renés läkare, vi får remiss till barnpolikliniken på Jorv, så att hans andningsbesvär reds ut ordentligt, läkaren tyckte att det behövs mera undersökningar än pef-test och spirometri, och inte mej emot, jag vill också att den här saken reds ut grundligt! Tack gulliga läkaren!
Ha det bra och många varma kramar!
Gloskärs-Maja, städfreak!
Hejshopps!
Läste kommentarerna och förstod direkt att ni trodde jag ville diskutera mitt yrke, och jag skrev faktiskt dagisbarn, för mina egna har ju också varit det, och menade inte att jag skriver om mitt yrke här. Bara så ni vet.
Alltså jo, vi har genomgått undersökningar med min lillis och det som kom fram där gjorde mej ledsen på mycket.
Jag själv lärde mej mycket, och hoppas att det jag lärt mej genom mitt egna liv kan hjälpa många ännu då jag är redo att ta upp det. I alla fall har det öppnat mina ögon och öron massor, vilket är en god grej. Just nu är allt så känsligt ännu, men jag kan säga att lejonmamman Mia är redo, och då lejonet i mej kommer fram så stoppar mej inget.
Hoppas bara att alla människor som har med vårdaryrket i allmänhet att göra har KÄNSLAN, ÖMHETEN, OCH SIST MEN INTE MINST INTRESSET! Annars far nog vårt land åt fel väg.
Konstigt bara att man måste genomgå kriser för att själv vakna upp, men tror att dessa saker stärker igen mera, och får mej att bli en ännu bättre människa.
Uuuh, denna växtvärk slutar ju aldrig! Man växer hela tiden, fast man närmar sig 40.. Jepp, både på bredden och i hjärnan o hjärtat!
Kramar!
PS. K: NU skrev jag! ;o)
