Hm, kom fram till det att det hände så mycket i ens liv mellan 10-20 år att det är bäst att halvera den här biten...
Ja, var en aning "svår" tonåring och prövade mej fram i nästan alla saker. Mitt självförtroende var kanske inte det bästa, men det brukar sällan vara det i den här åldern.
Jag var säkert 13 då jag sade att -här kan ju ingen leva, jag rymmer! For iväg, men kom tillbaka efter en timme, och gick inte så långt... ;o)
Då jag var 14-15 började vi prova lite på annan "dricka" än jaffa, och det var mycket man gömde för sina föräldrar den här tiden. Vi hade med en kompis "langat" lonkero, och fört i en gömma tills kvällen.
Då vi for till gömman för att ta de där 5-6 flaskorna så var alla sönderslagna.
Alla andra tyckte så synd om oss, så de bjöd åt oss och vi drack.
Med den följden att ena (min kompis) hamnade till sjukhuset för magpumpning och jag satt i en lekstuga o gömde mej...
Pappa sökte mej omkring i stan och trodde att jag ligger också nånstans nästan medvetslös.
Men jag blev bara rädd... Och till slut vågade jag komma fram och pappa förde mej hem. Jag hade en ganska blek mamma som tog emot sin dotter... Detta var en av de första gånger jag bekantade mej med alkohol, och fick en bra läxa. Blanda aldrig!
Min vänskap till min kompis blev lite förstörd efter denna kväll, för hennes mamma beskyllde mej för allt, så vi gled kanske lite isär pga. detta.
Jag var väl en allmänt "normal" tonåring, som skämdes att gå med mina föräldrar längs med Kungsgatan i Ekenäs och i Playa Del Ingles i Spanien... ;o) Herregud nog har man varit tassig!
Jag hatade tobaksrök o tobak, och röker själv nu...
Jag sommarjobbade på en grillkiosk i Ekenäs, och förtjänade själv mina pengar. (Jo, "förr i tiden" fick man jobba ganska ung på såna här platser...)
Köpte snygga kläder från en affär som hette Olf-Man (heller hette den så???) och Tittis i Ekenäs.
Jag tror också jag blev stormkär i en gosse denhär periorden, och den kärleken varade ganska länge, från o till. Vi gjorde bara varandra så illa, så med facit på hand tror jag det sku ha gått mycket tassigt om vi ens hade försökt på rikitgt. Så nånstans har jag haft vettet med mej den här tiden också, men det har helt klart varit lite "förlamat". Vi sårade varandra, och så tyckte vi igen om varandra, och så sårade vi igen...
En tonåring med egna vägar, och som försökte på allt vis dölja för sina föräldrar vad jag höll på med.
Nu då jag tänker bakåt så hade jag helt tydligt respekt för dem, och ville dem inte illa.
Det fanns många gånger som min kära granne fick rädda mej från olika situationer, för att jag inte sku komma fast... Och jag har nog ändå aldrig gjort nåt dumt, bara helt tydligt varit en tonåring.
Hoppas att min pappa inte får chock då han läser detta, men innerst inne vet jag att han visste ändå det mesta, och mamma också (vila i frid kära mamma). <3
Ja, en annan sak hände också den här periorden.
Min brorsas kompis dog, han var 6 år gammal, och bodde i huset bredvid, så mötte döden ganska nära då jag var 10...
Det var hemskt kommer jag ihåg, och mycket svårt att behandla. Kommer ihåg att mamma satt vid min säng och jag frågade att vad händer sen då döden kommer... Stora diskussioner men svar fick jag aldrig. Rädslan för döden fanns kvar länge, och tyckte döden bara var ett stort svart hål...
Här kan jag säga att min bror hade det enklare, för han var så ung att hans kompis var nu bara borta...
Kommer han ens ihåg honom? Måste fråga!
Det här får vara allt från denhär periorden, det är säkert bara 1/3 jag skrivit om, men detta är en blogg och inte en bok.
Tack för att ni orkade läsa! Kramar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar