Min lillis har varit den sista tiden lite "gles" och haft en svår periord med känslor, empati och betende. Vi har räknat till tio och ibland till trettio, men nu idag här på kvällen fick jag nog.
Javisst, vi måste förstå honom på det där lilla extra sättet, men då orden han säger blir så fula och respekten inte finns alls fick det bli "igen en gång jäähy-time". Han blev förstås arg, då jag meddelade att nu på 7 dagar kan han inte fara till nån kompis och ingen kompis kommer hit heller... Den jäähyn brukar svida mest, och visst, jag är också ledsen för det, i alla fall då jag själv vet att han kommer att försöka, försöka o åter igen försöka att jäähyn sku bli kortare, men inte! Det kommer att bli mycket skrik, då han försöker få oss att mjukna, men jag ska inte ge mej! Han sade att -ni hatar mej, och jag sa -neeej, tvärtom, vi älskar dej då vi sätter gränser, men han förstår inte ännu det. Verkar som om det vore en omöjlighet att få honom att fatta att då gränser finns så älskar man faktiskt sina barn, och vill deras bästa. Kanske nångång...
Egentligen är det ju bara att checka bakåt lite själv, och se sig i spegeln: jag kommer ännu ihåg hur arg jag var på mamma o pappa då de höll fast vid vissa regler, och man bara inte kunde rubba dem. Men nu fattar jag ju att de brydde sig och ville en bara väl... Tack mami o papi för det! Då jag tänker bakåt så hatade man dem ibland, men jag tror att hat o kärlek går hand i hand ibland.
Är tacksam för den uppfostran jag fick och märker själv att min uppfostran till mina egna barn är ett "arv", av mina egna föräldrar... Åh, vad jag är glad för att jag kramade mamma några dar före hon dog och jag viskade jag älskar dej "mami". (Jag kallade min mamma till mami då jag blev såndär känslomänniska, både då jag var liten o "stor")
Kom ihåg alla att berätta att man älskar dem man älskar, för jag kan säga att det känns skönt och sedan tyvärr så vet man aldrig när nån älskad tas ifrån en..
Och här då skriver jag: Jag älskar mina barn René och Oscar, Stigu, mitt bonusbarn Tuomas, min pappa, min bror och hans familj, och många fler, som jag också öppet säger det åt.
Kramar!
