Hallojsan!
Det är höst hörni, och tycker om hösten. Den har sin charm den också. Men som ofta på hösten sedan 2005 känner jag också en viss saknad. Min mamma och farmor gick båda två bort på hösten, så det är en lite sorglig tid. Den här hösten dock har varit enklare än de som varit tidigare. Men ändå det där med saknad...
Körde just hemåt, och såg massor med bilar på än den ena backen och än den andra backen. Tänkte tyst för mej själv att ja-a, där sitter halva släkten på söndagslunch eller söndagskaffe... Så gjorde vi också förr, då mamma och farmor levde...
Jag minns våra söndagsträffar, då mamma lagade god mat och vi träffades och bara snarvlade dittan o dattan. Sen brukade jag oftast fara till min farmor som bjöd på kaffe, och alltid trugade bulla och kex och sa; taaa nu!!!! Barnen fick alltid godis, och jaffa. Farmor tänkte alltid så här: jag köper nu hem bulla, kex och jaffa, ifall om dom kommer. Och visst, vi kom, och hon blev glad.
Allt det där hör nu till mina minnen, och idag kom dessa minnen igen fram, då jag såg hur många lyckliga som ännu har sina "gamlingar" kvar. Ta vara på dessa träffar, för det betyder mycket för gamlingarna, och om en tid är ni i samma situation som jag, och tänker tillbaka på tiden som var... Och jo, jag vet att det i mellanåt känns att oooo.... jag sku inte idag orka fara och hälsa på... det är ju bara en vecka sen sist, men GÖR DET! Ni gör andra människor glada med er lilla visit!
Tack att ni orka läsa!
Ägnar denna skrivelse till min kära mamma Airi och till min kära "fammo" Annie
Tjenixen, hade i dag morse så mycket att fundera på, borde göra vissa beslut typ "snart". Idag på eftermiddagen fick jag ett samtal, som fick mina beslut att kännas mycket enklare. Så i ärlighetens namn måste jag säga "TACK" för det samtalet, fast det inte var så trevligt, men ändå. Det öppnade igen mina ögon om vad som är viktigast just nu, och hur snabbt allt kan ändra...
I alla fall vet jag det att allt är bra här hos oss, men man kan enkelt göra vissa snedsteg, som man kanske ångrar senare. Idag gjorde jag ett steg åt rätt riktning, och nu ska jag bara ta en rejäl funderare över små beslut.
Ha det bra alla i höstrusket!
Sade för ca. en timme sedan att vi ska fara till Veikkola sen då butiken öppnat. Oscar ville med. Jo, sade jag. Jag väntar bara på att tvättmaskinen snurrat färdigt, sen far vi...
Gossarna for ut o spela sähly en stund, sen kommer Oscar in o frågar; - när far vi?
Jag svarar; -om en liten stund, jag väntar bara att tvättmaskinen snurrat färdigt, sen far vi.
Oscar går o dricker ett glas saft. Sen kommer han tillbaka och frågar; -när far vi???
Jag svarade ingenting... Bara smålog...
Snart far vi!
Hoppas verkligen att Oscar inte frågar; vart ska vi? då jag säger nu far vi...
Trevlig söndag åt er alla!
... jaa... måste tacka alla ni som läst mitt senaste inlägg. Jag kände mej så inmurad då jag skrev i bloggen men nu kan jag igen andas...
Jag hade tumis tid med mitt monster, och vi var o shoppa... Han hade en liten glimt glädje i ögonen flere gånger, och han valde helt otroligt härliga kalsonger... Helt äckligt rosa o svarta, men oj vad tuffa! :D Han ville ha lite annat också, och jag har lovat honom att han får själv välja lite nytt till hösten.
Jag fick lov av honom att sätta in denna bild... Visst är han för god!?!? Mitt hjärta!
Goooood morning, eller så inte...
Satt just ute på terass trappan och såg på de fina färger hösten för med sig, och fick mej igen lite nerlugnad... Så fint och så rent.
Har just nu en jobbig periord här hemma, bland med rosa moln en minut och sedan drar sig ett monster in i vårt hus och allt är sååå trasigt!
Ett monster, som man sku såååå gärna ta i famn och bara sitta och krama tills det "onda" är borta, men då monstret inte ger den möjligheten alltid. Det lilla kära monstret som tydligen har en så tuff utvecklingsfas att knappt jag som mamma förstår honom. Jag känner mig så borta ibland, för jag vet inte vad jag kan göra, och mina nerver är inte alltid heller 100%-iga. Då går jag bara ut, och tittar på naturen och försöker hitta positiva sidor...
Normalt??? Vet inte... Vi kämpar febrilt, men ibland känns det så hjälplöst. Många säger att -jooo, du, det är så normalt, men vet de faktiskt VAD jag pratar om?!?!? Och HUR länge tar denna fas, tar den slut, eller fortsätter den???
Sku man ge efter i allt, så sku vi ha typ 50 % mindre "problem" och aggressioner här, men tycker det är fel.
Monstret har ett häftigt temperament, som är ärvt av både mamma o pappa, då jag ser monstrets vissa "tempor" är det som att se sig själv i spegeln... För ca 30 år sedan fanns det en ganska likadan tös, som hade sina monster dagar...(obs: DAGAR, inte månader...) Jag får igen allt, som min pappa sade, och lite till... :D
Jag älskar mitt eget lilla monster, och jag vill bara att han vet det, men han sätter ibland döv örat till, och säger; ni vill bara att jag ska dö... Då gråter jag, ibland så det rinner tårar där ute på terassen, ibland innanför mig själv, och känner mig så hjälplös...
Allt dethär, kallas för att vara mamma, tror jag... Kom just på då jag skrev detta, att vi mammor är det bästa som finns, fast vi känner oss lite lessna, krassliga, arga, trötta och allmänt "dumma", så finns det en bra mamma i var och en av oss, på vårt eget sätt.
Det enda som egentligen behövs är att vara närvarande... Är det sen ett monster eller en prins på rosa moln som kommer, så mamma är här!
eller...?????
