:o) Ha, det närmar sig slutet av denna historia, men livet fortsätter...
Året är nu 1999 och livet är härligt här på landet... Nåt konstigt händer med mej, men tänker att det säkert inte nåt allvarligt.
Några dagar för midsommaren tar jag för säkerhets skull ett graviditets test, och det visade positivt.
Hade haft många tankar om att jag inte skulle få några egna barn, jag som nu alltid varit barnkär. Jag blev jättelycklig då testet visade positivt, men tänkte att glädjen får komma sedan senare då allt är konstaterat bra av proffesionella människor.
Midsommaren 1999 firades med vichy, och höll ganska låg profil att det faktiskt VAR BARA vichy... Några funderade nog lite, varför jag aldrig blev den där skrattande o mer pratglada Mia, men jag sade att ingen aning...
Allt gick bra, under graviditeten och väntade o längtade efter vår lilla baby.
Året är nu 2000 o vi lever i mars...
Gick över tiden, och i slutet av graviditeten började jag må dåligt, och babyn växte inte så bra. Sprang på kontroller, kontroller o åter kontroller. En dag tog de in mej på Jorv för mitt blodtryck var så sky högt, och de satte igång förlossningen.
Inget extra hände, o gick i korridorerna på Jorv o tänkte att om det här kallas värkar så kan jag nog föda fast imorgon på nytt...
Hade själv en känsla att allt är inte bra nu, och sade det till personalen. Jag blev flyttad till ett övervaknings rum, och de satte en massa slangar o trådar fast i både mej o babyn.
De bad mej att försöka sova lite, och de sade att de har full kontroll över mej o babyn, så slumrade in en stund.
Vaknade av att lamporna tändes och in i mitt rum kom säkert 5 från personalen och en av dem sade jättehögt att "kyykkyyn"... Jag visste inte vad de menade, men förstod att jag måste NU ändra ställning.
Nu var allt inte bra mera, och babyns hjärtljud var mycket dåliga.
Blev förd med ilfart till operationsrummet, för babyn måste ut nu! Gissa mina tankar då jag fördes iväg... Tänkte att det här var det här då...
Stigu hade fått samtal och han var på kommande, men han fick vänta i ett väntrum.
Jag var rädd, skulle vi förlora någon som man burit på i 9 månader?
Sköterskorna tröstade och sade att allt blir bra, men det tror man ju inte på i den där situationen.
Kan ni tänka vilken glädje man kände då ett babyskrik hördes, och sköterskorna sade att "reipas poika vauva"... Och allt var bra med honom. Man upplevde nog både sorg, skräck, glädje och kärlek under några minuter. Kommer ihåg hur jag tänkte på ett ordspråk: "Se mikä ei tapa vahvistaa..." Och det är så sant.
Jag o Stigu blev mamma o pappa på ett skrämmande sätt, men det har lärt oss att vara ödmjuka och tacksamma för det vi har.
Nu tar jag en paus o forsätter senare.
Kramar!
4 kommentarer:
jag bläv bara så rörd av denhär texten... de måste ha varit aldeles hemst dendär stunden då du inte visste hur det skulle gå. tur att allt gick väl endå, kramar
Tack Vonne! Det var jädrans tungt, och fast många tror att man alltid fått det man velat så har jag inte fått nåt gratis. Jag har kämpat, kämpat, o åter kämpat. Får jag vara ärlig så har jag två gånger varit med om att se små kistor... Under tiden då jag fördes till op rummet o då han hade sin första kramp. Det sätter en o fundera o nu har jag skrivit om det o det kändes sköööönt! Kramar!
ja vet int vaffö men dehär med barn som går bort för tidigt e något jag har verkligt svårt med. jag bara int kan hanskas med det... de kan ju bero på att man har egna små, eller så e ja bara en son person som har svårt me sånthär. de e bra att du skriver ut de, de brukar väl lätta då. å sant som du sejer inget kommer nog gratis här i livet, de e nog en kamp som man bara får lov å kämpa. kram på dej :)
å då det händer nåt till egna barnen har man ju en tendens av att bli så jätte rädd, alexander har nog haft mitt hjärta i halsgropen ettpar gånger han med, men som tur ha de årdna sej sen. men tungt e de nog, å lärorikt, de e bara så synd att man i bland tycks behöva en wake up call för att förstå vad man allt hari sitt liv som på riktigt e värdefullt. å de e ju nog oftast int nogo man kan köpa som e de aldra värdefullaste.
Skicka en kommentar