Varför en känsla av sånt...

Hej!

Har gått hela hösten med lite dåligt samvete p.g.a att man borde hjälpa och vara där, o har inte riktigt hunnit... eller kom just fram till ett svar varför jag inte "hunnit". Tiden tror jag inte ändå har nåt med allt att göra.

Då min mamma kämpade med sin sjukdom o jag ville vara där för henne, så det enda jag behövde var hjälp från andra, så att jag kunde vara mer i Ekenäs. De som jag trodde sku ställa upp, frågade aldrig om jag behövde hjälp, utan hade "fullt" upp. Jo, folk har fullt upp, det vet jag själv. Men nu krävs det från en sån sida att jag ska finnas där, fast de inte fanns för mej då jag genomgick den svåraste tiden i mitt liv.

NU vet jag varför jag inte "har tid". För att de inte hade tid för mej då... Varför ska jag vara den snälla omtänksamma gulliga prulliga fina människan???

För en vecka sedan hamnade min gudson ut för en olycka, och han ligger just nu på Tölö sjukhus. Han kämpar för att komma tillbaka, och med den familjen är jag så MED dem hela tiden. Men för några andra som bara gnäller, så tänker jag forsätta att "inte ha tid". För min gudson o hans familj har jag all tid i världen!

Är nöjd med att ha kommit underfund med varför jag varit så "kall" gentemot detta, men nu fick jag svaret, bara så där!

Önskar er alla en härlig väntan på julen, och uppskatta dem som ger er tid. Det är dom som är era sanna vänner här i livet!

Thank you!

Vet inte vem man ska tacka, eller kanske en del är ens egna ork o kämparanda... Men tror att en stor förändring har skett i en gulle människas liv!

Fick ringa till skolan här för en månad sen, och kolla om allt står rätt till. Har varit så van att få samtal stup i kvarten om det ena o det andra, o plötsligt så är allt lugnt.
Och tydligen så behövdes det lite personalbyte för att allt sku lugna sig. Kemin tycks inte klicka mellan alla o då skiter allt på sig.
Nu fungerar tydligen kemin och inga större problem har uppstått.
Tänker här för mej själv, att nu då jag skriver detta så räcker det väl bara en vecka så faller bomben... Så van är jag att ta emot samtal, och har varit det ett antal år.
Alla barn kan inte vara lika, och tror att vissa har börjat förstå det. Tack för det!

Gick just med hunden och tänkte på det här, och alla vi som jobbar med barn måste förstå att det är fast i hur man själv beter sig mot varandra. Ge beröm, visa uppskattning, tänk på att temperamenten är så olika hos alla människor, och temperamenten ser man redan då ett barn är väldigt liten. Alla barn o vuxna märker nog då en annan inte tycker om en.

Jag hoppas verkligen att alla som har med barn i dagis o skolåldern att tänka efter hur stora sår vi kan göra som vuxna för dessa, bara för att vi inte kan med vissa barn och att vi inte tolererar olikheter. Alla är banne mej bra på nåt, o alla har en god sida i sig! Så det är så! Där med basta!

Tack, jag behövde skriva om detta, och nu känns allt så väldans bra!

Kramis!

Tiga är guld...

Hej!
Jag har ett fel som jag jobbar med, och måste säga att sakta o säkert kommer jag nog att nå målet! Jag pratar ganska mycket, och nu jobbar jag på det att inte prata alltid så mycket, utan lyssna mera. Jag biter ihop, sätter knut på tungan o påminner mej hela tiden att LYSSNA DIN SKVATTERANKA!!!! Och faktiskt, det är skönt att lyssna, och bara höra på en annan, i synnerhet då den andra måste få prata av sig. Tycker det är en guds gåva att på riktigt kunna lyssna. Vem kan ärligt säga att den alltid lyssnar? Jag vet många som låtsas lyssna, men tänker helt på nåt annat. Jag tycker vi alla ska försöka lyssna mera, och ge plats o rum. Jag har nog mycket kvar att jobba med, men i alla fall är jag nöjd med att jag försöker. Jag har många andra brister också, men tycker att det här med att inte hela tiden prata är en jättesak att förbättra. Funderade varför jag älskar min egna röst?!?! :) Kanske för att jag hatade som yngre "pinsamma tysta situationer"... Vem vet.

Önskar er alla en trevlig vecka, vi har "något" precis varje kväll, så det blir en sån där flyg o fläng vecka.

Kramis!

På visit till hemstaden

God morgon!
Igår var jag och Oscar på besök till Ekenäs. Jag måste stanna vid Raseborgsvägen o ta ut Oscars cykel, för han ville cykla ner till Sjukhusgränd ensam, för att se om han hittar... Och jo, nog cyklade han ner på 5 röda sekunder!
Pappa plockade äppel och vi tog också en påse med Ekenäs äppel. De har säkert inte så stor skillnad i smaken, men ändå. Pappa o Pirkko har fått gjort äppelsaft också, så det hämtade vi också med oss hem. Otroligt gott måste jag säga!

Pappa o Oscar for ut o cykla ett varv, och jag blev ensam i mitt barndomshem. Minnen, minnen o åter minnen! T.om ljuden där är det samma som förr! Måste säga att mycket påminner om mamma ännu, och det är bra. Känns bara lite lustigt!
Jag satt bara o såg omkring mej, och kände att allt är bra, och man ska vara lycklig för just nu! Inte tänka så mycket på vad som varit, och inte heller tänka på vad som kanske kommer. Lev den här dagen, och gör så gott du kan.

Jag erkänner att jag funderar kanske ibland lite för mycket på det förflutna och också tar lite stress av det som kanske kommer, men jag måste försöka leva i nuet, och njuta av de små saker som just nu sker. Det är nåt man får jobba mycket med, men tror jag är på väg åt rätt håll!

Just nu surrar en tvättmaskin, morgonmålet är i magen, så bara butiken öppnar måste jag o köpa nåt litet till åt två töser, Vera o Vivi, som ska firas idag.
Önskar er alla som läser en härlig söndag, solen skiner; gå ut o njut!!!

 

Mia

Skön känsla...

Hej igen!

Märkte igår hur skönt det var att sitta o skriva lite. Borde absolut göra det ofta, o ska försöka. Blev lite slö då jag läste igenom mitt inlägg igår, för NU fattar jag vad mamma o pappa hade då jag var i samma ålder. Erkänner att jag var ganska besvärlig...
Kommer ännu ihåg då vi gick till "stan" (= centrum i Ekenäs) och jag gick 10 meter framför eller bakom mamma, pappa o brorsan för jag skämdes att gå tillsammans med dom...
Lika hade jag gjort i Spanien, fast där kände vi ju ingen! Man måste tydligen gå ganska mycket in i sig själv då man uppfostrar sina egna, för då fattar man deras beteenden. Jag har två så olika söner, och ändå har de mycket av mig själv i sig, både i positiv o negativ bemärkelse. Jag räknar många gånger till 50 förrän jag ens öppnar munnen, för ibland är det som att se en själv i spegeln då de gör eller säger nåt.

Mamma o pappa har nog haft det jobbigt, det inser jag nu, och de har lyckats väldigt bra måste jag säga!

 Det här fotot är taget för 2 år sen, på Gloskär, av mina 2 så härliga söner. :o)




Kramis!

Väntar...

Hejsan,

sitter här hemma och väntar på ett samtal av äldre sonen. Han har varit på fläng sedan 10.30 idag. De sku fara med kompisar o simma och äta. Klockan är nu 16.20, ringde just o kollade och de hade sååååå roligt just nu så inte ännu. Jag sade att jag kan vänta en stund till men sen är jag den där förbaskade mammam som förstör ALLT. :o) Jo, jag tycker också att de haft tid, så ingen panik. Man märker att han är "tonåring" fast han har några månade till det ännu. Vet själv hur mycket vänner betyder i den åldern, så jag är nog mamman som kuskar honom hit o dit, även hans vänner. Måste säga att detta är en ny era i mitt liv, och roligt tillika, men "svårt" ibland. Svårt, för att försöker förstå att mina barn inte är så små längre. Men för mej är dom mina små gullisar som jag gör allt för. Menar med det att här finns även gränser, och de har de ibland ganska svårt att förstå, men tror att de tackar mej vid nåt skede. Lika har jag gjort till mina föräldrar...

Nu tackar jag för mej.
Kramisar!

Länge sen sist...

Är inte en riktig bloggare, men nu o då tänker jag ändå skriva. Idag har det varit en "sån" dag då känslorna o funderingarna flyger hit o dit, och jag har varit så att säga retlig av mej. Gudskelov har jag städat så har kunnat fundera tillika. Tycker det är så orätt att alla "mina" nära o kära damer är borta ur mitt liv. Idag är det precis 3 år sedan jag fick ett samtal av pappa att min fammo hittats hemma, död. Det var så äckligt samtal att jag bara darrade efteråt. Mamma for alltför tidigt, och fammo for utan förvarning. Fick en funderare idag, har det satt spår i mitt liv? Klart det har, men ändå så funderar jag hur det sku vara att ha mamma kvar. Ibland tycker jag så synd om pojkarna då de inte fick lära känna mommo sin på riktigt. Ibland brukar jag berätta saker om henne, och René minns henne, men det skär i mitt hjärta då jag ser på Oscar att han har inga minnen... Konstigt att man ska alltid på "årsdagen" fundera över såna här saker, men det blir bara så. Men egentligen är det bra också, man rensar tankar. De här härliga kvinnorna i mitt liv for bort precis efter sommaren, fammo igår (troligtvis) och mamma om en månad. De levde tills sommaren slutade, deras älsklingstid... Tackar ännu nån däruppe att pappa har det just nu bra, och lever sitt liv som man ska leva det. Egentligen måste man väl säga att man har det väl sen ändå bra. 

Jag tänker på dej fammo Annie Linnea idag, och kommer aldrig att glömma vad du betydde för mej och vad du gjort för mej. 

I alla fall fungerar hjärnan...

Hej!

Har idag "igen" möblerat lite här, och jag blev nöjd... Har ibland otroliga behov att få ändrat möbler och sånt, har haft samma "syndrom" sedan jag var ung o bodde i Ekenäs hos mamma o pappa...

Mina hjärna går på högvarv, funderar på så många olika saker...
Jag måste säga att för mej är det då bättre att göra nåt, för då vilar hjärnan också.
Genast då jag bara sätter ned mej en stund så är tankarna där igen...
Dessa tankar tänker jag absolut INTE skriva om, för det är gudskelov bara mina!

Tankarna och funderingarna måste bara få vara där, för ärligt sagt är det inte några problem jag funderar på utan helt nåt annat. :o)

Har "ledigt" veckoslut nu, Evitskogrevyn håller ju på nu ända till 10.3.2012, men den här helgen har vi paus.
Men på nåt sätt saknar man den redan, fast man vet att i Onsdag samlas gänget igen.

Gänget är trevliga människor (har alltid varit trevliga människor i revyn), så det här året då vi har vår slutfest kommer jag säkert att känna sorg... Kommer helt enkelt att sakna många...

Kramis!

Det var det året...

Hejsan!

Har städat idag, så nu kan alla de som gillar vårt städiga hem komma! Men älskar ändå dem mest som kommer då här är oredigt, och jag ser ut som en kråka... :o)
Men fakta; trivs själv bäst så här, doftar rent, och man kan gå barfota och inte känna nåt... ajoooo... granbarren känner jag fortfarande, men bara några.

Tänker tillbaka på året som gått, och det har faktiskt funnits mycket i det som fått en att fundera på att man är ju ganska lycklig i alla fall. Många nära har haft ett tufft år, och ibland har jag gråtit för att livet är så orättvist ibland. Men tror att allt blir bra bara man har lite tålamod och kanske lite lycka med på vägen...

Jag blev faster för andra gången året 2011, och vår släkt fick igen ett litet pojkbarn. Isac föddes i januari. Det betyder att mina gossar har nu två pojk kusiner, vilket är ganska roligt, och... ja, livat kan man säga.

Mina egna barn mår också relativt bra, med tanke på att båda två har kämpat på sina vis. Men vi kämpar vidare, och måste i ärlighetens namn säga att jag ser ett ljus där nånstans... Livet bara är sånt här, och då man hela tiden har nåt att kämpa för så känns vinnandet mycket bättre, fast det bara ens är lite.

Jag fyllde 40, och före det hade jag verkligen lite tungt...Tänkte att jag blir gammal osv, men sen märkte jag att jag är ju en relativt ung kvinna, och inte en tant alls.
Då dagen kom och jag blev 40 så kändes det mera som en vinnare dag.

Har tänkt mycket på min mamma, fast jag inget sagt åt någon, och hon har varit mycket i mina tankar det här året, ibland med sorg, men ibland med en viss tacksamhet. Kan tänka på henne och min farmor med ett leende, och är tacksam att jag fått ha dem med mej så pass länge som jag fick. Ibland sku jag ändå vilja ha dem med mej, för de hade så bra råd. Men sånt mäker man ju först sen då de goda råden är borta.

Min pappa är ändå en sån hurtbulle, är så stolt att han en pappa som honom. Han har renoverat fammos hus, och vau! Jättesnyggt och fint. Är väldans tacksam att han finns, och att han funnit lyckan.

Jag önskar er alla ett gott nytt år 2012, och ta vara på varandra!

Kramar,
Mia

En tillbaka blick på året

Hejsan, och länge sen sist...

Nu är här lugnt o stilla i huset, alla väntar på att sätta sig i bilen och fara ner till Ekenäs för att fira jul. Först far vi till gravgården och tänder ljus för de av oss som blivit änglar, och sen sätter vi oss vid matbordet hos brorsan med familj.
Tänker på året som varit, och vad det lärt mej. Måste erkänna, mycket, igen en gång. I alla fall har jag lärt mej att försvara "mina" på ett annat sätt, och jag godkänner inte mera det att man "tror sig veta". Vill ha kall och ärlig fakta, eller så får det vara...
Man behöver inte heller säga ja till allt, man kan säga att man ska fundera på saken,är en annan sak jag ÄNTLIGEN lärt mej.
Har också märkt att det finns så mycket annat av värde här i livet, som ingen kan ta av en, och att ärlighet varar ändå längst.
Måste säga att det här året har för med sig en massa, men är ändå lättad att vissa saker har hänt, så att man kan uppskatta även små saker.

Det jag blev igår besviken på var att då jag var i apoteket, och hade en kärra med mej med massa saker i, då en anställd var på antågande med en kund. Jag log, och sade att oj, jag ska ge väg åt er, ber om ursäkt, och körde kärran snabbt bort i en knut. Vet ni vad jag fick... ett grymtande, och en jäääävlig blick av den där förbannade kärringen...
MEN, det slår inte ned mej, för oftast då jag är vänlig så får man vänligt beteende tillbaka.
Och, joo, jag vet, "kärringar" med kärror lite här o där i julrusningen är ju inte det bästa, men jag var kolugn, och ville bara inte lämna all julmat utanför apoteket... Men alla har vi våra dagar förstås.
Vet inte riktigt varför jag IGEN började tänka på tanten i apoteket, men det bara kom i tankarna.

Men annars allt bra här, och just nu börjar barnen bli så där lätt irriterade på att klockan inte alls far framåt...

Njut av julfriden allihopa, och var vänliga o snälla med varandra!

GOD JUL!

Kramar!
Mia

Hups...

Hej,
det har inte blivit så mycket tid för bloggandet igen... Men ibland är väl alltid bättre än inte alls.

Är hemma just nu, för fick en följdsjukdom av flunssan, tack för det bara! Men en kur borde ta bort den här ilskna bobban.

Har haft det ganska jobbigt ibland, och nu förrän ni läser vidare så KLAGAR JAG INTE PÅ ATT VARA FÖRÄLDER... Det är bara lite tungt ibland...

Som ni vet har jag två söner, och de växer upp med hujsig fart. Man hänger inte med ibland liksom, och då måste man själv sätta ned sig och fundera lite.
Det som jag har märkt är att den enda kritik man nu får från platser där de är, jo, skolan, är negativ... Man får aldrig höra nåt bra de gjort. Om allt är tyst så går det väl bra...

Igår fick jag ett e-mail från skolan, och mina kinder blev igen en gång röööööda, och kände bara att förbanna andan kom på igen. Bestämde mej för att stänga mailet, såg på tv, hängde byk osv.
Sedan öppnade jag det igen, och vet ni, det kändes inte så farligt mera... Resultatet som jag kom fram till var att då det kommer ett e-mail från skolan, är det bara information om att ditt barn IGEN en gång gjort nåt som man absolut inte bör göra...
Hm, vet ni vad jag gjorde, jag satt det där "pojk-filtret" på mina tankar, och vips, så hade jag ett trevligt, förstålsefullt svar tillbaka. Och, sonen hade faktiskt redan i skolan bett om förlåt, vilket jag tycker i såna här saker är det viktigaste. Däremot var jag nog lite besviken på det att då det redan EN gång sagts till att han inte får göra det, så hade han ändå vågat testa att kan man månne göra det en gång till...
Ja, tjafs, tjafs, men fick mej en funderare, vi borde nog vi vuxna, kunna berömma varandra, berätta åt varandra då nåt gått bra, ge en liten kram för att visa att man bryr sig. Jag brukar göra det, men har märkt att sällan får jag nåt tillbaka, hur än jag försöker visa att jag uppskattar saker. Men skam den som ger sig, tänker fortsätta här hemma o överallt att ge positiv feed back, det skadar ju inte. Det behöver ju inte ens vara så mycket, bara lite, så att man kan känna sig nöjd.

Vet ni, jag brukar berömma våra gossar t.om då de självmant gått o tvättat tänderna, för det behövs ändå så lite, och vad är bättre då man alla går o lägger sig, och det sista man kommer ihåg är nåt "kiva". Så gott folk, ska vi bli snälla med varandra, och försöka ens en gång per dag göra nån annan glad o lycklig?!?! Det behövs faktiskt bara ett leende åt en obekant i butiken! Jep, har gjort det, och det kändes också kiva! ;o)

Kramisar av en som inte har köpt en enda julklapp ännu...

Hallojsan!

Det är höst hörni, och tycker om hösten. Den har sin charm den också. Men som ofta på hösten sedan 2005 känner jag också en viss saknad. Min mamma och farmor gick båda två bort på hösten, så det är en lite sorglig tid. Den här hösten dock har varit enklare än de som varit tidigare. Men ändå det där med saknad...
Körde just hemåt, och såg massor med bilar på än den ena backen och än den andra backen. Tänkte tyst för mej själv att ja-a, där sitter halva släkten på söndagslunch eller söndagskaffe... Så gjorde vi också förr, då mamma och farmor levde...
Jag minns våra söndagsträffar, då mamma lagade god mat och vi träffades och bara snarvlade dittan o dattan. Sen brukade jag oftast fara till min farmor som bjöd på kaffe, och alltid trugade bulla och kex och sa; taaa nu!!!! Barnen fick alltid godis, och jaffa. Farmor tänkte alltid så här: jag köper nu hem bulla, kex och jaffa, ifall om dom kommer. Och visst, vi kom, och hon blev glad.

Allt det där hör nu till mina minnen, och idag kom dessa minnen igen fram, då jag såg hur många lyckliga som ännu har sina "gamlingar" kvar. Ta vara på dessa träffar, för det betyder mycket för gamlingarna, och om en tid är ni i samma situation som jag, och tänker tillbaka på tiden som var... Och jo, jag vet att det i mellanåt känns att oooo.... jag sku inte idag orka fara och hälsa på... det är ju bara en vecka sen sist, men GÖR DET! Ni gör andra människor glada med er lilla visit!

Tack att ni orka läsa!

Ägnar denna skrivelse till min kära mamma Airi och till min kära "fammo" Annie

Så mycket att fundera på....

Tjenixen, hade i dag morse så mycket att fundera på, borde göra vissa beslut typ "snart". Idag på eftermiddagen fick jag ett samtal, som fick mina beslut att kännas mycket enklare. Så i ärlighetens namn måste jag säga "TACK" för det samtalet, fast det inte var så trevligt, men ändå. Det öppnade igen mina ögon om vad som är viktigast just nu, och hur snabbt allt kan ändra...
I alla fall vet jag det att allt är bra här hos oss, men man kan enkelt göra vissa snedsteg, som man kanske ångrar senare. Idag gjorde jag ett steg åt rätt riktning, och nu ska jag bara ta en rejäl funderare över små beslut.

Ha det bra alla i höstrusket!


                                                       

" När far vi...???"

Sade för ca. en timme sedan att vi ska fara till Veikkola sen då butiken öppnat. Oscar ville med. Jo, sade jag. Jag väntar bara på att tvättmaskinen snurrat färdigt, sen far vi...

Gossarna for ut o spela sähly en stund, sen kommer Oscar in o frågar; - när far vi?
Jag svarar; -om en liten stund, jag väntar bara att tvättmaskinen snurrat färdigt, sen far vi.

Oscar går o dricker ett glas saft. Sen kommer han tillbaka och frågar; -när far vi???
Jag svarade ingenting... Bara smålog...

Snart far vi!

Hoppas verkligen att Oscar inte frågar; vart ska vi? då jag säger nu far vi...

Trevlig söndag åt er alla!

Monstret o det där rosa molnena han går på nu o då... :o)

... jaa... måste tacka alla ni som läst mitt senaste inlägg. Jag kände mej så inmurad då jag skrev i bloggen men nu kan jag igen andas...
Jag hade tumis tid med mitt monster, och vi var o shoppa... Han hade en liten glimt glädje i ögonen flere gånger, och han valde helt otroligt härliga kalsonger... Helt äckligt rosa o svarta, men oj vad tuffa! :D Han ville ha lite annat också, och jag har lovat honom att han får själv välja lite nytt till hösten.
Jag fick lov av honom att sätta in denna bild... Visst är han för god!?!? Mitt hjärta!

... att leva med allt möjligt mellan rosa moln och monster...

Goooood morning, eller så inte...

Satt just ute på terass trappan och såg på de fina färger hösten för med sig, och fick mej igen lite nerlugnad... Så fint och så rent.

Har just nu en jobbig periord här hemma, bland med rosa moln en minut och sedan drar sig ett monster in i vårt hus och allt är sååå trasigt!

Ett monster, som man sku såååå gärna ta i famn och bara sitta och krama tills det "onda" är borta, men då monstret inte ger den möjligheten alltid. Det lilla kära monstret som tydligen har en så tuff utvecklingsfas att knappt jag som mamma förstår honom. Jag känner mig så borta ibland, för jag vet inte vad jag kan göra, och mina nerver är inte alltid heller 100%-iga. Då går jag bara ut, och tittar på naturen och försöker hitta positiva sidor...

Normalt??? Vet inte... Vi kämpar febrilt, men ibland känns det så hjälplöst. Många säger att -jooo, du, det är så normalt, men vet de faktiskt VAD jag pratar om?!?!? Och HUR länge tar denna fas, tar den slut, eller fortsätter den???

Sku man ge efter i allt, så sku vi ha typ 50 % mindre "problem" och aggressioner här, men tycker det är fel.

Monstret har ett häftigt temperament, som är ärvt av både mamma o pappa, då jag ser monstrets vissa "tempor" är det som att se sig själv i spegeln... För ca 30 år sedan fanns det en ganska likadan tös, som hade sina monster dagar...(obs: DAGAR, inte månader...) Jag får igen allt, som min pappa sade, och lite till... :D 

Jag älskar mitt eget lilla monster, och jag vill bara att han vet det, men han sätter ibland döv örat till, och säger; ni vill bara att jag ska dö... Då gråter jag, ibland så det rinner tårar där ute på terassen, ibland innanför mig själv, och känner mig så hjälplös... 

Allt dethär, kallas för att vara mamma, tror jag... Kom just på då jag skrev detta, att vi mammor är det bästa som finns, fast vi känner oss lite lessna, krassliga, arga, trötta och allmänt "dumma", så finns det en bra mamma i var och en av oss, på vårt eget sätt. 

Det enda som egentligen behövs är att vara närvarande... Är det sen ett monster eller en prins på rosa moln som kommer, så mamma är här! 




eller...?????

26-9-2011...

Tjohopp....
Den här dagen för 6 år sedan var jag en ledsen dotter som just hade mistat sin mamma. Idag, just idag (och många andra dagar) tänker jag på henne och tänder ett ljus för henne. Ledsen är jag ännu, och saknar henne helt massor, men jag vet att jag får inte henne tillbaka hur än jag vill.

Ganska underligt egentligen, jag sökte efter en sak i en låda igår kväll, och då hittade jag mitt häfte som har en violett färg. Jag fick kalla kårar, för vet ni vad jag har skrivit i det?
Jo, från året 2004 till 2007... En dagbok, skriven till min mamma, då hon kämpade, mot sin hjärntumör. Jag kunde inte öppna det igår, för det skulle ha varit så nära hennes dödsdag, och det hade öppnat allt för många sår.
Jag skrev det åt henne, om mina känslor, vad mina busungar gjorde osv. Hon fick det aldrig...
Hittade också Renés teckningar, han ville rita då hans mommo dog. (Han gjorde en sån då sorgen var ny för honom o det hjälpte honom att fatta, han var ju bara 5)

Igår kväll, då jag bläddrat igenom Renés teckande bok om mommo mognade en idé...
Måste prata om den ännu med många som har med saken att göra, men... Varför skulle jag inte kunna skriva rent allt från mitt häfte, då jag kan, och se vart det skulle föra mina skriverier. Vad säger ni? Jag tror faktiskt det kunde vara bra läsning, fast man inte upplevt samma som jag kunde man kanske få många funderare... Varför skulle häftet bli liggande där i lådan??? Hm, funderar mycket ivrigt att göra nåt!

Idag tänder jag ett ljus här på min blogg också, kära lilla mamma, jag tänker på dej, och saknar dej massor!

Rutiner...

Hallojsan!
En vecka jobb undan och den här kärringen mår som en prinsessa... Varför undrar ni?? Jo, märkte helt tydligt att jag är en männsika som behöver rutiner i mitt liv för att må bra. Har lite anat det tidigare, men nu märktes det helt tydligt... Har en helt annan "touch" i allt jag gör, och mår bra då jag har nåt bestämt för nästa dag... Nu igår kväll bestämde jag mej för att åtminståne halva huset ska städas, och nu då klockan är lite efter 5 så är det gjort. Märker att jag blir "apatisk" om jag inte har nåt planerat för dagen. Blir slappis o slöis! Man jag tror att det är ganska många som behöver en rutin, så jag tror att jag är inte den ända!
Man är 40 år och märker plötsligt nya saker som gör livet mycket lättare! Jeeej, säger jag!
Nu tänker jag fortsätta att städa, i fall man sku få ALLT städat idag. Sen kan man sitta o njuta ikväll, och må bra.
Men.... Vad ska jag ha för "rutin" och "att göra" imorgon????? Huuups.... :D

Sommaren fortsätter....

Imorgon är det dags igen då, jobb för hela slanten! Men roligt blir det då man trivs med allt.

Hade igår en liten kris med mej själv, och satt och funderade på människor jag träffat de sista 3 åren... Vissa människor har kommit rakt in i hjärtat på mej, och andra har aldrig blivit förstådda av mej, och knappast förstår dom mej heller... Bestämde att inte tvinga mej vara "vän" med sådanna personer som jag inte riktigt känner så bra. Bestämde att jag är "bekant" med dom... Så här är det lättast och då har man mindre huvudbry. Man kan inte bli vän med alla, och ärligt sagt har jag mina vänner redan, för länge sedan. Det är dom som följer med, vad än man gör, vad än man säger, och stöttar en då allt känns som värst. Det är dom jag upptäckte, de sanna vännerna då mamma dog, och de finns ännu i mitt liv, och jag har haft äran att vara där för de då de haft det tungt. Men helt klart finns det alltif plats med nya fina vänner, men som jag brukar säga, man ska förtjäna vänskap... Jag vet inte riktigt varför jag skriver sånt här, men i alla fall kändes det sköööönt!

Njut av sommaren!
Kramis!

Voi hujedamej....

... vilken latmask jag är som inte skrivit på flere månader i bloggen!!! Ajabaja, kärring-jävel! :o)
Det har hänt så mycket, men tillika ingenting, så allt är väl bra då, eller? Märkte att jag måste "uppdatera" min blogg profil, för jag är inte mera "snart" 40, jag ÄR 40, men det känns bra! En mogen kvinna i sina bästa år, som vet vad hon vill, vet vad hon går för, behöver inte låtsas nåt mera, utan bara vara sig själv! Otroligt skön ålder, rekommenderar! Hör av mej igen snaaart!

Skåååål för sommaren!