Länge sen sist...

Är inte en riktig bloggare, men nu o då tänker jag ändå skriva. Idag har det varit en "sån" dag då känslorna o funderingarna flyger hit o dit, och jag har varit så att säga retlig av mej. Gudskelov har jag städat så har kunnat fundera tillika. Tycker det är så orätt att alla "mina" nära o kära damer är borta ur mitt liv. Idag är det precis 3 år sedan jag fick ett samtal av pappa att min fammo hittats hemma, död. Det var så äckligt samtal att jag bara darrade efteråt. Mamma for alltför tidigt, och fammo for utan förvarning. Fick en funderare idag, har det satt spår i mitt liv? Klart det har, men ändå så funderar jag hur det sku vara att ha mamma kvar. Ibland tycker jag så synd om pojkarna då de inte fick lära känna mommo sin på riktigt. Ibland brukar jag berätta saker om henne, och René minns henne, men det skär i mitt hjärta då jag ser på Oscar att han har inga minnen... Konstigt att man ska alltid på "årsdagen" fundera över såna här saker, men det blir bara så. Men egentligen är det bra också, man rensar tankar. De här härliga kvinnorna i mitt liv for bort precis efter sommaren, fammo igår (troligtvis) och mamma om en månad. De levde tills sommaren slutade, deras älsklingstid... Tackar ännu nån däruppe att pappa har det just nu bra, och lever sitt liv som man ska leva det. Egentligen måste man väl säga att man har det väl sen ändå bra. 

Jag tänker på dej fammo Annie Linnea idag, och kommer aldrig att glömma vad du betydde för mej och vad du gjort för mej.