Hallojsan!

Det är höst hörni, och tycker om hösten. Den har sin charm den också. Men som ofta på hösten sedan 2005 känner jag också en viss saknad. Min mamma och farmor gick båda två bort på hösten, så det är en lite sorglig tid. Den här hösten dock har varit enklare än de som varit tidigare. Men ändå det där med saknad...
Körde just hemåt, och såg massor med bilar på än den ena backen och än den andra backen. Tänkte tyst för mej själv att ja-a, där sitter halva släkten på söndagslunch eller söndagskaffe... Så gjorde vi också förr, då mamma och farmor levde...
Jag minns våra söndagsträffar, då mamma lagade god mat och vi träffades och bara snarvlade dittan o dattan. Sen brukade jag oftast fara till min farmor som bjöd på kaffe, och alltid trugade bulla och kex och sa; taaa nu!!!! Barnen fick alltid godis, och jaffa. Farmor tänkte alltid så här: jag köper nu hem bulla, kex och jaffa, ifall om dom kommer. Och visst, vi kom, och hon blev glad.

Allt det där hör nu till mina minnen, och idag kom dessa minnen igen fram, då jag såg hur många lyckliga som ännu har sina "gamlingar" kvar. Ta vara på dessa träffar, för det betyder mycket för gamlingarna, och om en tid är ni i samma situation som jag, och tänker tillbaka på tiden som var... Och jo, jag vet att det i mellanåt känns att oooo.... jag sku inte idag orka fara och hälsa på... det är ju bara en vecka sen sist, men GÖR DET! Ni gör andra människor glada med er lilla visit!

Tack att ni orka läsa!

Ägnar denna skrivelse till min kära mamma Airi och till min kära "fammo" Annie