Hups...

Hej,
det har inte blivit så mycket tid för bloggandet igen... Men ibland är väl alltid bättre än inte alls.

Är hemma just nu, för fick en följdsjukdom av flunssan, tack för det bara! Men en kur borde ta bort den här ilskna bobban.

Har haft det ganska jobbigt ibland, och nu förrän ni läser vidare så KLAGAR JAG INTE PÅ ATT VARA FÖRÄLDER... Det är bara lite tungt ibland...

Som ni vet har jag två söner, och de växer upp med hujsig fart. Man hänger inte med ibland liksom, och då måste man själv sätta ned sig och fundera lite.
Det som jag har märkt är att den enda kritik man nu får från platser där de är, jo, skolan, är negativ... Man får aldrig höra nåt bra de gjort. Om allt är tyst så går det väl bra...

Igår fick jag ett e-mail från skolan, och mina kinder blev igen en gång röööööda, och kände bara att förbanna andan kom på igen. Bestämde mej för att stänga mailet, såg på tv, hängde byk osv.
Sedan öppnade jag det igen, och vet ni, det kändes inte så farligt mera... Resultatet som jag kom fram till var att då det kommer ett e-mail från skolan, är det bara information om att ditt barn IGEN en gång gjort nåt som man absolut inte bör göra...
Hm, vet ni vad jag gjorde, jag satt det där "pojk-filtret" på mina tankar, och vips, så hade jag ett trevligt, förstålsefullt svar tillbaka. Och, sonen hade faktiskt redan i skolan bett om förlåt, vilket jag tycker i såna här saker är det viktigaste. Däremot var jag nog lite besviken på det att då det redan EN gång sagts till att han inte får göra det, så hade han ändå vågat testa att kan man månne göra det en gång till...
Ja, tjafs, tjafs, men fick mej en funderare, vi borde nog vi vuxna, kunna berömma varandra, berätta åt varandra då nåt gått bra, ge en liten kram för att visa att man bryr sig. Jag brukar göra det, men har märkt att sällan får jag nåt tillbaka, hur än jag försöker visa att jag uppskattar saker. Men skam den som ger sig, tänker fortsätta här hemma o överallt att ge positiv feed back, det skadar ju inte. Det behöver ju inte ens vara så mycket, bara lite, så att man kan känna sig nöjd.

Vet ni, jag brukar berömma våra gossar t.om då de självmant gått o tvättat tänderna, för det behövs ändå så lite, och vad är bättre då man alla går o lägger sig, och det sista man kommer ihåg är nåt "kiva". Så gott folk, ska vi bli snälla med varandra, och försöka ens en gång per dag göra nån annan glad o lycklig?!?! Det behövs faktiskt bara ett leende åt en obekant i butiken! Jep, har gjort det, och det kändes också kiva! ;o)

Kramisar av en som inte har köpt en enda julklapp ännu...