Skön känsla...

Hej igen!

Märkte igår hur skönt det var att sitta o skriva lite. Borde absolut göra det ofta, o ska försöka. Blev lite slö då jag läste igenom mitt inlägg igår, för NU fattar jag vad mamma o pappa hade då jag var i samma ålder. Erkänner att jag var ganska besvärlig...
Kommer ännu ihåg då vi gick till "stan" (= centrum i Ekenäs) och jag gick 10 meter framför eller bakom mamma, pappa o brorsan för jag skämdes att gå tillsammans med dom...
Lika hade jag gjort i Spanien, fast där kände vi ju ingen! Man måste tydligen gå ganska mycket in i sig själv då man uppfostrar sina egna, för då fattar man deras beteenden. Jag har två så olika söner, och ändå har de mycket av mig själv i sig, både i positiv o negativ bemärkelse. Jag räknar många gånger till 50 förrän jag ens öppnar munnen, för ibland är det som att se en själv i spegeln då de gör eller säger nåt.

Mamma o pappa har nog haft det jobbigt, det inser jag nu, och de har lyckats väldigt bra måste jag säga!

 Det här fotot är taget för 2 år sen, på Gloskär, av mina 2 så härliga söner. :o)




Kramis!

Väntar...

Hejsan,

sitter här hemma och väntar på ett samtal av äldre sonen. Han har varit på fläng sedan 10.30 idag. De sku fara med kompisar o simma och äta. Klockan är nu 16.20, ringde just o kollade och de hade sååååå roligt just nu så inte ännu. Jag sade att jag kan vänta en stund till men sen är jag den där förbaskade mammam som förstör ALLT. :o) Jo, jag tycker också att de haft tid, så ingen panik. Man märker att han är "tonåring" fast han har några månade till det ännu. Vet själv hur mycket vänner betyder i den åldern, så jag är nog mamman som kuskar honom hit o dit, även hans vänner. Måste säga att detta är en ny era i mitt liv, och roligt tillika, men "svårt" ibland. Svårt, för att försöker förstå att mina barn inte är så små längre. Men för mej är dom mina små gullisar som jag gör allt för. Menar med det att här finns även gränser, och de har de ibland ganska svårt att förstå, men tror att de tackar mej vid nåt skede. Lika har jag gjort till mina föräldrar...

Nu tackar jag för mej.
Kramisar!

Länge sen sist...

Är inte en riktig bloggare, men nu o då tänker jag ändå skriva. Idag har det varit en "sån" dag då känslorna o funderingarna flyger hit o dit, och jag har varit så att säga retlig av mej. Gudskelov har jag städat så har kunnat fundera tillika. Tycker det är så orätt att alla "mina" nära o kära damer är borta ur mitt liv. Idag är det precis 3 år sedan jag fick ett samtal av pappa att min fammo hittats hemma, död. Det var så äckligt samtal att jag bara darrade efteråt. Mamma for alltför tidigt, och fammo for utan förvarning. Fick en funderare idag, har det satt spår i mitt liv? Klart det har, men ändå så funderar jag hur det sku vara att ha mamma kvar. Ibland tycker jag så synd om pojkarna då de inte fick lära känna mommo sin på riktigt. Ibland brukar jag berätta saker om henne, och René minns henne, men det skär i mitt hjärta då jag ser på Oscar att han har inga minnen... Konstigt att man ska alltid på "årsdagen" fundera över såna här saker, men det blir bara så. Men egentligen är det bra också, man rensar tankar. De här härliga kvinnorna i mitt liv for bort precis efter sommaren, fammo igår (troligtvis) och mamma om en månad. De levde tills sommaren slutade, deras älsklingstid... Tackar ännu nån däruppe att pappa har det just nu bra, och lever sitt liv som man ska leva det. Egentligen måste man väl säga att man har det väl sen ändå bra. 

Jag tänker på dej fammo Annie Linnea idag, och kommer aldrig att glömma vad du betydde för mej och vad du gjort för mej. 

I alla fall fungerar hjärnan...

Hej!

Har idag "igen" möblerat lite här, och jag blev nöjd... Har ibland otroliga behov att få ändrat möbler och sånt, har haft samma "syndrom" sedan jag var ung o bodde i Ekenäs hos mamma o pappa...

Mina hjärna går på högvarv, funderar på så många olika saker...
Jag måste säga att för mej är det då bättre att göra nåt, för då vilar hjärnan också.
Genast då jag bara sätter ned mej en stund så är tankarna där igen...
Dessa tankar tänker jag absolut INTE skriva om, för det är gudskelov bara mina!

Tankarna och funderingarna måste bara få vara där, för ärligt sagt är det inte några problem jag funderar på utan helt nåt annat. :o)

Har "ledigt" veckoslut nu, Evitskogrevyn håller ju på nu ända till 10.3.2012, men den här helgen har vi paus.
Men på nåt sätt saknar man den redan, fast man vet att i Onsdag samlas gänget igen.

Gänget är trevliga människor (har alltid varit trevliga människor i revyn), så det här året då vi har vår slutfest kommer jag säkert att känna sorg... Kommer helt enkelt att sakna många...

Kramis!

Det var det året...

Hejsan!

Har städat idag, så nu kan alla de som gillar vårt städiga hem komma! Men älskar ändå dem mest som kommer då här är oredigt, och jag ser ut som en kråka... :o)
Men fakta; trivs själv bäst så här, doftar rent, och man kan gå barfota och inte känna nåt... ajoooo... granbarren känner jag fortfarande, men bara några.

Tänker tillbaka på året som gått, och det har faktiskt funnits mycket i det som fått en att fundera på att man är ju ganska lycklig i alla fall. Många nära har haft ett tufft år, och ibland har jag gråtit för att livet är så orättvist ibland. Men tror att allt blir bra bara man har lite tålamod och kanske lite lycka med på vägen...

Jag blev faster för andra gången året 2011, och vår släkt fick igen ett litet pojkbarn. Isac föddes i januari. Det betyder att mina gossar har nu två pojk kusiner, vilket är ganska roligt, och... ja, livat kan man säga.

Mina egna barn mår också relativt bra, med tanke på att båda två har kämpat på sina vis. Men vi kämpar vidare, och måste i ärlighetens namn säga att jag ser ett ljus där nånstans... Livet bara är sånt här, och då man hela tiden har nåt att kämpa för så känns vinnandet mycket bättre, fast det bara ens är lite.

Jag fyllde 40, och före det hade jag verkligen lite tungt...Tänkte att jag blir gammal osv, men sen märkte jag att jag är ju en relativt ung kvinna, och inte en tant alls.
Då dagen kom och jag blev 40 så kändes det mera som en vinnare dag.

Har tänkt mycket på min mamma, fast jag inget sagt åt någon, och hon har varit mycket i mina tankar det här året, ibland med sorg, men ibland med en viss tacksamhet. Kan tänka på henne och min farmor med ett leende, och är tacksam att jag fått ha dem med mej så pass länge som jag fick. Ibland sku jag ändå vilja ha dem med mej, för de hade så bra råd. Men sånt mäker man ju först sen då de goda råden är borta.

Min pappa är ändå en sån hurtbulle, är så stolt att han en pappa som honom. Han har renoverat fammos hus, och vau! Jättesnyggt och fint. Är väldans tacksam att han finns, och att han funnit lyckan.

Jag önskar er alla ett gott nytt år 2012, och ta vara på varandra!

Kramar,
Mia

En tillbaka blick på året

Hejsan, och länge sen sist...

Nu är här lugnt o stilla i huset, alla väntar på att sätta sig i bilen och fara ner till Ekenäs för att fira jul. Först far vi till gravgården och tänder ljus för de av oss som blivit änglar, och sen sätter vi oss vid matbordet hos brorsan med familj.
Tänker på året som varit, och vad det lärt mej. Måste erkänna, mycket, igen en gång. I alla fall har jag lärt mej att försvara "mina" på ett annat sätt, och jag godkänner inte mera det att man "tror sig veta". Vill ha kall och ärlig fakta, eller så får det vara...
Man behöver inte heller säga ja till allt, man kan säga att man ska fundera på saken,är en annan sak jag ÄNTLIGEN lärt mej.
Har också märkt att det finns så mycket annat av värde här i livet, som ingen kan ta av en, och att ärlighet varar ändå längst.
Måste säga att det här året har för med sig en massa, men är ändå lättad att vissa saker har hänt, så att man kan uppskatta även små saker.

Det jag blev igår besviken på var att då jag var i apoteket, och hade en kärra med mej med massa saker i, då en anställd var på antågande med en kund. Jag log, och sade att oj, jag ska ge väg åt er, ber om ursäkt, och körde kärran snabbt bort i en knut. Vet ni vad jag fick... ett grymtande, och en jäääävlig blick av den där förbannade kärringen...
MEN, det slår inte ned mej, för oftast då jag är vänlig så får man vänligt beteende tillbaka.
Och, joo, jag vet, "kärringar" med kärror lite här o där i julrusningen är ju inte det bästa, men jag var kolugn, och ville bara inte lämna all julmat utanför apoteket... Men alla har vi våra dagar förstås.
Vet inte riktigt varför jag IGEN började tänka på tanten i apoteket, men det bara kom i tankarna.

Men annars allt bra här, och just nu börjar barnen bli så där lätt irriterade på att klockan inte alls far framåt...

Njut av julfriden allihopa, och var vänliga o snälla med varandra!

GOD JUL!

Kramar!
Mia

Hups...

Hej,
det har inte blivit så mycket tid för bloggandet igen... Men ibland är väl alltid bättre än inte alls.

Är hemma just nu, för fick en följdsjukdom av flunssan, tack för det bara! Men en kur borde ta bort den här ilskna bobban.

Har haft det ganska jobbigt ibland, och nu förrän ni läser vidare så KLAGAR JAG INTE PÅ ATT VARA FÖRÄLDER... Det är bara lite tungt ibland...

Som ni vet har jag två söner, och de växer upp med hujsig fart. Man hänger inte med ibland liksom, och då måste man själv sätta ned sig och fundera lite.
Det som jag har märkt är att den enda kritik man nu får från platser där de är, jo, skolan, är negativ... Man får aldrig höra nåt bra de gjort. Om allt är tyst så går det väl bra...

Igår fick jag ett e-mail från skolan, och mina kinder blev igen en gång röööööda, och kände bara att förbanna andan kom på igen. Bestämde mej för att stänga mailet, såg på tv, hängde byk osv.
Sedan öppnade jag det igen, och vet ni, det kändes inte så farligt mera... Resultatet som jag kom fram till var att då det kommer ett e-mail från skolan, är det bara information om att ditt barn IGEN en gång gjort nåt som man absolut inte bör göra...
Hm, vet ni vad jag gjorde, jag satt det där "pojk-filtret" på mina tankar, och vips, så hade jag ett trevligt, förstålsefullt svar tillbaka. Och, sonen hade faktiskt redan i skolan bett om förlåt, vilket jag tycker i såna här saker är det viktigaste. Däremot var jag nog lite besviken på det att då det redan EN gång sagts till att han inte får göra det, så hade han ändå vågat testa att kan man månne göra det en gång till...
Ja, tjafs, tjafs, men fick mej en funderare, vi borde nog vi vuxna, kunna berömma varandra, berätta åt varandra då nåt gått bra, ge en liten kram för att visa att man bryr sig. Jag brukar göra det, men har märkt att sällan får jag nåt tillbaka, hur än jag försöker visa att jag uppskattar saker. Men skam den som ger sig, tänker fortsätta här hemma o överallt att ge positiv feed back, det skadar ju inte. Det behöver ju inte ens vara så mycket, bara lite, så att man kan känna sig nöjd.

Vet ni, jag brukar berömma våra gossar t.om då de självmant gått o tvättat tänderna, för det behövs ändå så lite, och vad är bättre då man alla går o lägger sig, och det sista man kommer ihåg är nåt "kiva". Så gott folk, ska vi bli snälla med varandra, och försöka ens en gång per dag göra nån annan glad o lycklig?!?! Det behövs faktiskt bara ett leende åt en obekant i butiken! Jep, har gjort det, och det kändes också kiva! ;o)

Kramisar av en som inte har köpt en enda julklapp ännu...