Kvällen började med att min ena son berättade om en olycka som hänt i skolan, och han hade blivit kvar hos den som var offer. Han väntade snällt med sin klasskompis, på en lärare. Var så stolt över honom att han inte gett sig iväg som de andra, utan blivit kvar. Mami Mia kände sig stolt över att han gör det jag har försökt få dem att göra; följa sin egen väg, o göra det som känns rätt.
Men kvällen avslutades med ett kaos. Och här var kanske båda två inblandade nog, men det som kändes värst var det att jag, som mamma, som älskar sina söner och vill bara deras bästa, blir slagen... Javisst, slagen av en så aggressiv och arg pojke, att jag själv blev så överraskad och ledsen... Den sista timmen nu har jag varit på länk med hunden, och gråten bara kommer, o kommer, o kommer. Tårarna tar ej slut, och är så bitter just nu på allt. Kan jag/vi för f-n inte få en andpaus i detta helvete i mellanåt??? Oj gud bara jag sku veta ibland vad jag ska göra. Är så ledsen att hjärtat känns brustet just nu, och ändå älskar jag ännu mer... Är inte dethär helt konstigt???
Skänkte min kära mamma flere tankar, och nu saknar jag henne så, för har ingen annan "vuxen" i mitt liv som sku kunna få mej upp från detta skit. Jo, jag har bästis, härliga vänner och "vanliga" vänner, men jag behöver en ÄLDRE nu... Min pappa finns, javisst, men han är ju en karl. Han hjälper mej, men nu sku det vara dags med en mamma-person. Gud vad jag saknar mamma, och hoppas hon däruppe håller ett vakande öga på oss. NU sku jag behöva vägledning och hon kunde förr "väcka" mej, och fick mej att se på saker på ett rätt sätt, fast jag inte just då fattade det.
Är i ett kaos just nu, och hoppas att jag igen en gång får nåt positivt ut av detta, men nu känns det nog som om allt börjar räcka. Nu känner jag en enorm tyngd i mitt hjärta, och jag hoppas att den tyngden börjar lätta, för annars är jag inte jag mera.
Hoppas att helgen ger nåt härligt som lyfter upp tankarna lite, och hoppas jag sku ha vett att berätta hur allt ibland är. Känner bara som om jag alltid klarar av allt, och har lite svårt faktiskt att begära om hjälp. Jag vet att jag kommer att prata om detta med, men räcker det snart? Är jag för envis, tror jag att vi klarar av allt med Stigu... Hur mycket ska man ge, hur mycket kan man få???
Tack för att Du läste, kan säga att detta hjälpte mej igen, att skriva.
Kram!
1 kommentar:
ååååå kära gamla kompis.....det finns ingen mamma i världen som sku ge upp när de gäller ens barn.....man tar emot mycket skit o går vidare men jag tycker att du har samma tur som jag att när det känns svårt tar du ut hunden o vandrar med smärtan men vet du vad vi båda glömmer bort? Att visa o förklara smärtan till våra barn. Det var det som min mamma lärde mej före hon dog när jag än bara hade Robin o Rebecca. MEn de var några goda ord om jag bara skulle klara av varje gång att stanna upp o förklara hur de gör ont i mej när barnen gjort mej illa. Men då drar jag mej undan....gör du lika Mia? Jag sku så gärna villa krama dej just nu. Jag har inte helande kramar men det känns bara rätt. Ta de int fel nu för jag tycker int synd om dej utan jag vet att du sku bara bli starkare med en kämpa kram från en anammande 3 barns mamma. Vi har nog ganska mycket perkele i oss men de tar alltid lite tid o flere törnar att hitta det. Långväga kramar från Hesa o vetdu vad....jag tror att bara ni orkar stå ut o stöder varann så klarar ni nog av vad som helst du o Stigu...ni verkar åtminstone vara stabila....kramar <3
Skicka en kommentar