Man blir glad för lite...

Halloj!

Igår kväll hände en sak som gjorde mej (o också Stigu) lyckliga....
Vår lillis skrattade så som han gjort förr, och det skrattet var så lyckligt och ärligt.
T.om hans härliga humor visade sig ett varv, vilket var ett bra avslut på vår över ett åriga funderingar.
Jag är så glad att han börjar finna sig själv igen, efter allt kämpande. Ärligt sagt så är jag så stolt över oss att vi orkat kämpa och tro på vår son. Man behöver inte vara lika mogen som alla andra, och man utvecklas i egen takt. Så hahhaaa alla som trodde att han är ett "typiskt" Adhd barn eller ett annat diagnos barn; där fick ni! Vår lillis är en normal kille, bara lite efter i utvecklingen för tillfället, MEN kommer efter just nu med rask takt! Åh vad underbart att veta att allt är okej, och att det enda som ännu gjort honom ledsen var "en stor pojke" som sade fula äckliga ord till honom... Värsta var det att denna stora pojke var vänelev åt vår lillis på ettan... Fy attan vilken början på skolgången han måste ha haft!
Men, som mamma hoppas jag att den jäveln nångång får smaka på egen medicin! Amen!

Kramar, Mia (en lycklig mamma som just nu får orket tillbaka)