Ärlighet

Nu då jag varit sjuk, har jag haft tid att fundera på allt möjligt. Först tyckte jag lite synd om oss och mej, för tycker att vi haft så mycket skit de sista åren, men sen fick jag den där feelisen att man lär så länge man lever.

Kan ärligt säga att jag har alltid berättat sanningen om hur vi har det ibland, vilka problem vi har osv. Nu tänkte jag att är det bra alltid???
Men sen så tänkte jag att varför skulle man måsta hålla upp en fasad att allt går bra då det inte gör det...
Alltså, vi har ju inga stora problem, men lite smått o gott hela tiden... (det kallas att vara föräldrar) :o)
Ofta har det ju sen blivit större problem då såna människor som "tror sig veta o vara bättre" blandar sig i, o tar STOOORA problem om små saker.
Men okej, dessa små saker enligt mej kan ju faktiskt vara stora för nån annan.

Måste ta som exempel en tösabit i Oscars klass... Hur än man försöker få mamman att förstå att hennes lilla goding också gör "tassiga" saker, så slutar det ALLTID med att vår gullunge är skyldig. Nu har jag bett klassläraren om hjälp, för tänker INTE sätta min fritid till att prata med mamman som alltid har rätt och vet bäst. Så nu väntar jag med iver på mötet i skolan, och det att man får säga rakt ut inför alla vad man egentligen tycker. Jag tänker inte godkänna att man ljuger, för att slippa undan o göra en annan alltid skyldig. Men såna människor får nog smaka på sin medicin vid nåt skede, och det brukar bli ganska jobbigt det... Jag kör för att ärlighet varar längst, och jag skyddar rättvisan! Så är det med det, punkt o slut!