Hallojsan!
Det är höst hörni, och tycker om hösten. Den har sin charm den också. Men som ofta på hösten sedan 2005 känner jag också en viss saknad. Min mamma och farmor gick båda två bort på hösten, så det är en lite sorglig tid. Den här hösten dock har varit enklare än de som varit tidigare. Men ändå det där med saknad...
Körde just hemåt, och såg massor med bilar på än den ena backen och än den andra backen. Tänkte tyst för mej själv att ja-a, där sitter halva släkten på söndagslunch eller söndagskaffe... Så gjorde vi också förr, då mamma och farmor levde...
Jag minns våra söndagsträffar, då mamma lagade god mat och vi träffades och bara snarvlade dittan o dattan. Sen brukade jag oftast fara till min farmor som bjöd på kaffe, och alltid trugade bulla och kex och sa; taaa nu!!!! Barnen fick alltid godis, och jaffa. Farmor tänkte alltid så här: jag köper nu hem bulla, kex och jaffa, ifall om dom kommer. Och visst, vi kom, och hon blev glad.
Allt det där hör nu till mina minnen, och idag kom dessa minnen igen fram, då jag såg hur många lyckliga som ännu har sina "gamlingar" kvar. Ta vara på dessa träffar, för det betyder mycket för gamlingarna, och om en tid är ni i samma situation som jag, och tänker tillbaka på tiden som var... Och jo, jag vet att det i mellanåt känns att oooo.... jag sku inte idag orka fara och hälsa på... det är ju bara en vecka sen sist, men GÖR DET! Ni gör andra människor glada med er lilla visit!
Tack att ni orka läsa!
Ägnar denna skrivelse till min kära mamma Airi och till min kära "fammo" Annie
Tjenixen, hade i dag morse så mycket att fundera på, borde göra vissa beslut typ "snart". Idag på eftermiddagen fick jag ett samtal, som fick mina beslut att kännas mycket enklare. Så i ärlighetens namn måste jag säga "TACK" för det samtalet, fast det inte var så trevligt, men ändå. Det öppnade igen mina ögon om vad som är viktigast just nu, och hur snabbt allt kan ändra...
I alla fall vet jag det att allt är bra här hos oss, men man kan enkelt göra vissa snedsteg, som man kanske ångrar senare. Idag gjorde jag ett steg åt rätt riktning, och nu ska jag bara ta en rejäl funderare över små beslut.
Ha det bra alla i höstrusket!
Sade för ca. en timme sedan att vi ska fara till Veikkola sen då butiken öppnat. Oscar ville med. Jo, sade jag. Jag väntar bara på att tvättmaskinen snurrat färdigt, sen far vi...
Gossarna for ut o spela sähly en stund, sen kommer Oscar in o frågar; - när far vi?
Jag svarar; -om en liten stund, jag väntar bara att tvättmaskinen snurrat färdigt, sen far vi.
Oscar går o dricker ett glas saft. Sen kommer han tillbaka och frågar; -när far vi???
Jag svarade ingenting... Bara smålog...
Snart far vi!
Hoppas verkligen att Oscar inte frågar; vart ska vi? då jag säger nu far vi...
Trevlig söndag åt er alla!
... jaa... måste tacka alla ni som läst mitt senaste inlägg. Jag kände mej så inmurad då jag skrev i bloggen men nu kan jag igen andas...
Jag hade tumis tid med mitt monster, och vi var o shoppa... Han hade en liten glimt glädje i ögonen flere gånger, och han valde helt otroligt härliga kalsonger... Helt äckligt rosa o svarta, men oj vad tuffa! :D Han ville ha lite annat också, och jag har lovat honom att han får själv välja lite nytt till hösten.
Jag fick lov av honom att sätta in denna bild... Visst är han för god!?!? Mitt hjärta!
Goooood morning, eller så inte...
Satt just ute på terass trappan och såg på de fina färger hösten för med sig, och fick mej igen lite nerlugnad... Så fint och så rent.
Har just nu en jobbig periord här hemma, bland med rosa moln en minut och sedan drar sig ett monster in i vårt hus och allt är sååå trasigt!
Ett monster, som man sku såååå gärna ta i famn och bara sitta och krama tills det "onda" är borta, men då monstret inte ger den möjligheten alltid. Det lilla kära monstret som tydligen har en så tuff utvecklingsfas att knappt jag som mamma förstår honom. Jag känner mig så borta ibland, för jag vet inte vad jag kan göra, och mina nerver är inte alltid heller 100%-iga. Då går jag bara ut, och tittar på naturen och försöker hitta positiva sidor...
Normalt??? Vet inte... Vi kämpar febrilt, men ibland känns det så hjälplöst. Många säger att -jooo, du, det är så normalt, men vet de faktiskt VAD jag pratar om?!?!? Och HUR länge tar denna fas, tar den slut, eller fortsätter den???
Sku man ge efter i allt, så sku vi ha typ 50 % mindre "problem" och aggressioner här, men tycker det är fel.
Monstret har ett häftigt temperament, som är ärvt av både mamma o pappa, då jag ser monstrets vissa "tempor" är det som att se sig själv i spegeln... För ca 30 år sedan fanns det en ganska likadan tös, som hade sina monster dagar...(obs: DAGAR, inte månader...) Jag får igen allt, som min pappa sade, och lite till... :D
Jag älskar mitt eget lilla monster, och jag vill bara att han vet det, men han sätter ibland döv örat till, och säger; ni vill bara att jag ska dö... Då gråter jag, ibland så det rinner tårar där ute på terassen, ibland innanför mig själv, och känner mig så hjälplös...
Allt dethär, kallas för att vara mamma, tror jag... Kom just på då jag skrev detta, att vi mammor är det bästa som finns, fast vi känner oss lite lessna, krassliga, arga, trötta och allmänt "dumma", så finns det en bra mamma i var och en av oss, på vårt eget sätt.
Det enda som egentligen behövs är att vara närvarande... Är det sen ett monster eller en prins på rosa moln som kommer, så mamma är här!
eller...?????
Tjohopp....
Den här dagen för 6 år sedan var jag en ledsen dotter som just hade mistat sin mamma. Idag, just idag (och många andra dagar) tänker jag på henne och tänder ett ljus för henne. Ledsen är jag ännu, och saknar henne helt massor, men jag vet att jag får inte henne tillbaka hur än jag vill.
Ganska underligt egentligen, jag sökte efter en sak i en låda igår kväll, och då hittade jag mitt häfte som har en violett färg. Jag fick kalla kårar, för vet ni vad jag har skrivit i det?
Jo, från året 2004 till 2007... En dagbok, skriven till min mamma, då hon kämpade, mot sin hjärntumör. Jag kunde inte öppna det igår, för det skulle ha varit så nära hennes dödsdag, och det hade öppnat allt för många sår.
Jag skrev det åt henne, om mina känslor, vad mina busungar gjorde osv. Hon fick det aldrig...
Hittade också Renés teckningar, han ville rita då hans mommo dog. (Han gjorde en sån då sorgen var ny för honom o det hjälpte honom att fatta, han var ju bara 5)
Igår kväll, då jag bläddrat igenom Renés teckande bok om mommo mognade en idé...
Måste prata om den ännu med många som har med saken att göra, men... Varför skulle jag inte kunna skriva rent allt från mitt häfte, då jag kan, och se vart det skulle föra mina skriverier. Vad säger ni? Jag tror faktiskt det kunde vara bra läsning, fast man inte upplevt samma som jag kunde man kanske få många funderare... Varför skulle häftet bli liggande där i lådan??? Hm, funderar mycket ivrigt att göra nåt!
Idag tänder jag ett ljus här på min blogg också, kära lilla mamma, jag tänker på dej, och saknar dej massor!
Hallojsan!
En vecka jobb undan och den här kärringen mår som en prinsessa... Varför undrar ni?? Jo, märkte helt tydligt att jag är en männsika som behöver rutiner i mitt liv för att må bra. Har lite anat det tidigare, men nu märktes det helt tydligt... Har en helt annan "touch" i allt jag gör, och mår bra då jag har nåt bestämt för nästa dag... Nu igår kväll bestämde jag mej för att åtminståne halva huset ska städas, och nu då klockan är lite efter 5 så är det gjort. Märker att jag blir "apatisk" om jag inte har nåt planerat för dagen. Blir slappis o slöis! Man jag tror att det är ganska många som behöver en rutin, så jag tror att jag är inte den ända!
Man är 40 år och märker plötsligt nya saker som gör livet mycket lättare! Jeeej, säger jag!
Nu tänker jag fortsätta att städa, i fall man sku få ALLT städat idag. Sen kan man sitta o njuta ikväll, och må bra.
Men.... Vad ska jag ha för "rutin" och "att göra" imorgon????? Huuups.... :D
