Idag har man blivit tentad...

Goder afton!

Idag var jag med min lillis till Jorv igen, och han gick med världens bästa kvinna (enligt lillis) och jobbade.
Vad de riktigt gör vet jag inte, men de slutar alltid med nåt spel som lillis tycker så om.

Jag pratade med en annan trevlig "kvinna" under tiden, och vi grävde igenom lillis tid från graviditet till och med denna dag. Det var ganska tungt måste jag säga, och frågorna "kröp in i skinnet", men så måste det ju göra. Man rev upp ganska mycket, som jag tidigare t.ex skrivit om här på bloggen. Kvinnan sade åt mej att efter alla händelser före lillis födsel är det helt SOLKLART att jag fick deppis... Höll för mycket inne DÅ, och borde ha fått pratat DÅ med någon då Anders beibi dog några månader före jag födde. Och vet ni vad; jag har faktiskt börjat prata mer om saker efter detta, och det är jag glad för.

Vissa människor kanske inte förstår mej som är så "öppen" och så, men det har sina goda sidor det också. Man släpper ut sina känslor o kan gråta, sörja o vara glad. Det kunde jag inte tidigare, och det ledde till att jag inte mådde bra. Kvinnan sade till mej också att jag har upplevt så mycket sorger, att jag är STARK och det hoppas jag leder till det att jag hjälper o förstår då andra har det svårt. Så aldrig nåt ont som inte kan föra nåt gott med sig.

Frågorna jaa...

Är lillis ett önskat barn??? Absoluuut! Usch, ja vilka frågor, men det är ett måste på att svara, o ärligt!
Hurdant förhållande har jag o Stigu? Osv, osv, osv...

Kan ni tänka er att jag är en godkänd mamma och vi är en stabil familj med allt under kontroll!!!(Det visste jag nog redan... Men jag är ju glad att vi "officiellt" också är det.)

Jag vet att vissa människor jag har att göra med tycker att jag är allför öppen, då jag vågar berätta om allt och också säga min egen åsikt, o stå för det jag sagt, men vet ni vad goda vänner: DET LÖNAR SIG! Man har rent mjöl i påsen, och man ska prata kära vänner! Man behöver PRATA, kära vänner! Man blir tassig om man inte får prata av sig nu o då...

Jag får nog vara nöjd att jag har härliga vänner som lyssnar på mej, och jag vet att de har det bra då jag lyssnar på dem.

Man ska inte dölja allt möjligt, och låtsas att allt är bra, för vid nåt skede skiter det ändå på sig.

MEN; jag accepterar ändå dem som inte pladdrar på om sitt, men då ska de inte heller bedömma andra som lever upp till ett annat sätt att leva...

Vi är bara alla så olika, och jag är jädrans glad att jag äntligen vet hur jag ska leva för att kunna ha det bra! (såhär just före 40 liksom....) Nog har man fått vänta men... ;o)

Kramar igen en gång!