Tjohopp....
Den här dagen för 6 år sedan var jag en ledsen dotter som just hade mistat sin mamma. Idag, just idag (och många andra dagar) tänker jag på henne och tänder ett ljus för henne. Ledsen är jag ännu, och saknar henne helt massor, men jag vet att jag får inte henne tillbaka hur än jag vill.
Ganska underligt egentligen, jag sökte efter en sak i en låda igår kväll, och då hittade jag mitt häfte som har en violett färg. Jag fick kalla kårar, för vet ni vad jag har skrivit i det?
Jo, från året 2004 till 2007... En dagbok, skriven till min mamma, då hon kämpade, mot sin hjärntumör. Jag kunde inte öppna det igår, för det skulle ha varit så nära hennes dödsdag, och det hade öppnat allt för många sår.
Jag skrev det åt henne, om mina känslor, vad mina busungar gjorde osv. Hon fick det aldrig...
Hittade också Renés teckningar, han ville rita då hans mommo dog. (Han gjorde en sån då sorgen var ny för honom o det hjälpte honom att fatta, han var ju bara 5)
Igår kväll, då jag bläddrat igenom Renés teckande bok om mommo mognade en idé...
Måste prata om den ännu med många som har med saken att göra, men... Varför skulle jag inte kunna skriva rent allt från mitt häfte, då jag kan, och se vart det skulle föra mina skriverier. Vad säger ni? Jag tror faktiskt det kunde vara bra läsning, fast man inte upplevt samma som jag kunde man kanske få många funderare... Varför skulle häftet bli liggande där i lådan??? Hm, funderar mycket ivrigt att göra nåt!
Idag tänder jag ett ljus här på min blogg också, kära lilla mamma, jag tänker på dej, och saknar dej massor!
Hallojsan!
En vecka jobb undan och den här kärringen mår som en prinsessa... Varför undrar ni?? Jo, märkte helt tydligt att jag är en männsika som behöver rutiner i mitt liv för att må bra. Har lite anat det tidigare, men nu märktes det helt tydligt... Har en helt annan "touch" i allt jag gör, och mår bra då jag har nåt bestämt för nästa dag... Nu igår kväll bestämde jag mej för att åtminståne halva huset ska städas, och nu då klockan är lite efter 5 så är det gjort. Märker att jag blir "apatisk" om jag inte har nåt planerat för dagen. Blir slappis o slöis! Man jag tror att det är ganska många som behöver en rutin, så jag tror att jag är inte den ända!
Man är 40 år och märker plötsligt nya saker som gör livet mycket lättare! Jeeej, säger jag!
Nu tänker jag fortsätta att städa, i fall man sku få ALLT städat idag. Sen kan man sitta o njuta ikväll, och må bra.
Men.... Vad ska jag ha för "rutin" och "att göra" imorgon????? Huuups.... :D
Imorgon är det dags igen då, jobb för hela slanten! Men roligt blir det då man trivs med allt.
Hade igår en liten kris med mej själv, och satt och funderade på människor jag träffat de sista 3 åren... Vissa människor har kommit rakt in i hjärtat på mej, och andra har aldrig blivit förstådda av mej, och knappast förstår dom mej heller... Bestämde att inte tvinga mej vara "vän" med sådanna personer som jag inte riktigt känner så bra. Bestämde att jag är "bekant" med dom... Så här är det lättast och då har man mindre huvudbry. Man kan inte bli vän med alla, och ärligt sagt har jag mina vänner redan, för länge sedan. Det är dom som följer med, vad än man gör, vad än man säger, och stöttar en då allt känns som värst. Det är dom jag upptäckte, de sanna vännerna då mamma dog, och de finns ännu i mitt liv, och jag har haft äran att vara där för de då de haft det tungt. Men helt klart finns det alltif plats med nya fina vänner, men som jag brukar säga, man ska förtjäna vänskap... Jag vet inte riktigt varför jag skriver sånt här, men i alla fall kändes det sköööönt!
Njut av sommaren!
Kramis!
... vilken latmask jag är som inte skrivit på flere månader i bloggen!!! Ajabaja, kärring-jävel! :o)
Det har hänt så mycket, men tillika ingenting, så allt är väl bra då, eller? Märkte att jag måste "uppdatera" min blogg profil, för jag är inte mera "snart" 40, jag ÄR 40, men det känns bra! En mogen kvinna i sina bästa år, som vet vad hon vill, vet vad hon går för, behöver inte låtsas nåt mera, utan bara vara sig själv! Otroligt skön ålder, rekommenderar! Hör av mej igen snaaart!
Skåååål för sommaren!
Herrejesses ändå! Vad är jag för någon bloggare som inte skriver nåt i min blogg???
Uschan mej ändå!
Men vet ni, jag har fyllt fyrtio, och man kan väl skylla på det! Eller hur?
Ja, en fyrtio års kärring, och vet ni vad hon köpte åt sig några dar efter den stora dagen?!
Jag kunde bara inte motstå... Jag såg ett par svarta tossor, med rosa i, och jag gick o fundera på dem flere dagar, o efter dag 3 av funderingar så begav jag mej iväg. Jag köpte dem, tossorna... Men tossorna är sk. "skate-tossor". :o) Men jag, jag är en tuff 40 åring, och dom är så fiiina! T.om gossarna sa; maaammmaaa, du har ju "skeitti skor"... Men tyckte jag hörde på dem att inte är det nåt fel i det...
Tror att dom hellre har en tuffing till mamma än att de sku ha en mamma med hatt och en blommig klänning.
TREVLIG MORSDAG!
Kram!
Det känns som om jag bara klagar eller oroar mej här på min blogg... Men om ni tror jag skriver ALLT här så där fick ni tji! Nehej då! Absolut inte, för så öppen är jag dock inte.
Min lillis har varit den sista tiden lite "gles" och haft en svår periord med känslor, empati och betende. Vi har räknat till tio och ibland till trettio, men nu idag här på kvällen fick jag nog.
Javisst, vi måste förstå honom på det där lilla extra sättet, men då orden han säger blir så fula och respekten inte finns alls fick det bli "igen en gång jäähy-time". Han blev förstås arg, då jag meddelade att nu på 7 dagar kan han inte fara till nån kompis och ingen kompis kommer hit heller... Den jäähyn brukar svida mest, och visst, jag är också ledsen för det, i alla fall då jag själv vet att han kommer att försöka, försöka o åter igen försöka att jäähyn sku bli kortare, men inte! Det kommer att bli mycket skrik, då han försöker få oss att mjukna, men jag ska inte ge mej! Han sade att -ni hatar mej, och jag sa -neeej, tvärtom, vi älskar dej då vi sätter gränser, men han förstår inte ännu det. Verkar som om det vore en omöjlighet att få honom att fatta att då gränser finns så älskar man faktiskt sina barn, och vill deras bästa. Kanske nångång...
Egentligen är det ju bara att checka bakåt lite själv, och se sig i spegeln: jag kommer ännu ihåg hur arg jag var på mamma o pappa då de höll fast vid vissa regler, och man bara inte kunde rubba dem. Men nu fattar jag ju att de brydde sig och ville en bara väl... Tack mami o papi för det! Då jag tänker bakåt så hatade man dem ibland, men jag tror att hat o kärlek går hand i hand ibland.
Är tacksam för den uppfostran jag fick och märker själv att min uppfostran till mina egna barn är ett "arv", av mina egna föräldrar... Åh, vad jag är glad för att jag kramade mamma några dar före hon dog och jag viskade jag älskar dej "mami". (Jag kallade min mamma till mami då jag blev såndär känslomänniska, både då jag var liten o "stor")
Kom ihåg alla att berätta att man älskar dem man älskar, för jag kan säga att det känns skönt och sedan tyvärr så vet man aldrig när nån älskad tas ifrån en..
Och här då skriver jag: Jag älskar mina barn René och Oscar, Stigu, mitt bonusbarn Tuomas, min pappa, min bror och hans familj, och många fler, som jag också öppet säger det åt.
Kramar!
